12~

OHYESH! I'M BACK!

__________________________________________________

Tre dagar hade passerat.

Tre dagar, under vilka hon inte hade sagt ett enda ord till mig. En imponerande bedrift, med tanke på att det enda som skiljde oss åt var en enda vägg.

Vårt senaste lilla samtal hade väckt frågor, frågor som ingen av oss riktigt kunde besvara.

Jag var rastlös och frustrerad över hennes vägran att tala till mig se på mig, och ens låtsas om att jag var där. Hon hade gjort det förut, men det var inte förens nu som det verkligen berörde mig.

Det sårade mig, något som jag djupt avskydde.

Sedan, helt plötsligt, visste jag att det var dags. Våra föräldrar var ute och jag hade lämnats med ansvaret för att se till att min syster stannade hemma.

Åh, jag hade inte tänkt låta henne försvinna någonstans. Aldrig.

Jag knackade på hennes dörr, skarpt.

’‘Jag vill ha ett svar nu.’’ sa jag lågt men tydligt.

Hon var tyst, men jag kunde höra hur hon rörde sig därinne.

’‘Öppna.’’ befallde jag.

Tystnad.

Då fick jag nog.

’‘Öppna, annars sparkar jag upp den.’’ sa jag kallt.

Jag menade det. Det spelade ingen roll vad våra föräldrar sade, inte då. Jag ville ha min syster, och jag tänkte inte låta en enda fånig dörr hålla mig borta från henne, inte längre.

Det var tyst i ännu några sekunder, sedan klickade låset till. Jag gick in.

Hon satt på sängen, blek men samlad. Håret var rufsigt och blicken fäst på golvet framför sig.

Jag gick långsamt fram till henne, satte mig på huk vid hennes fötter och mötte hennes blick.

’’Nå? Har du ett svar åt mig?’’ sa jag.

Min röst hade en onaturligt ekande klang.

Hon blundade.

Jag tog hennes händer i mina.

’‘Kom igen, lilla syster. Älskar du mig, eller hatar du mig?

Hon öppnade ögonen igen och mötte min blick.

’‘Jag kan inte...’’ mumlade hon.

Mitt grep om hennes händer hårdnade, och hon ryckte till då trycket om hennes fingrar blev obehagligt hårt.

’’Du kan inte?’’ frågade jag iskallt.

Hon skakade på huvudet och försökte dra sina händer ur mitt grepp, men jag höll fast.

Jag stirrade på henne.

’’...släpp.’’ kved hon till slut.

Jag släppte inte.

’‘Älskar du mig eller hatar du mig? Svara!’’ väste jag.

’‘JAG VET INTE!’’ skrek hon. ’‘Snälla släpp!’’

Jag reste mig upp och släppte abrupt hennes händer.

’’Du vet inte.’’ upprepade jag tonlöst. ’’Du vet inte.’’

Hon skakade på huvudet, ögonen blanka av tårar, samtidigt som hon kramade sina värkande händer.

’’Du vet inte.’’ sa jag återigen.

Sedan, med ett hugg av vrede slog jag till henne, hårdare än någonsin förut.

Hon skrek till och flög åt sidan, ned på golvet.

Jag gick fram till henne, böjde mig ned, tog tag i hennes tröja och lyfte upp henne ansikte mot ansikte med mig.

’’Då ska jag fan tvinga dig att bestämma dig, din jävla hora.’’ väste jag kallt.

Hon darrade då hon stirrade mig i ögonen, som om hon såg någonting där hon inte sett, som inte funnits där tidigare. Något som skrämde henne värre än någonsin.

Jag stirrade henne i ögonen i ytterligare några sekunder, och kastade henne sedan ned på golvet igen, där hon landade hårt.

Jag tittade ned på henne med överläppen krökt i förakt.

Hon låg stilla på golvet. Några tårar hade undflytt henne, men hon gav inte ett ljud ifrån sig.

Det var som om hon inte vågade röra sig eller ge ifrån sig ett enda ljud, i rädsla för att det skulle få mig att slå henne igen.

I vanliga fall skulle det ha varit underhållande, men inte nu.

Jag tog ett steg mot henne, och hon kröp ofrivilligt ihop.

Jag satte foten på hennes axel så att hon rullade över på rygg. Sedan satte jag foten på hennes bröstkorg och tryckte ned henne.

’’Du är rädd för mig. Skräckslagen.’’ konstaterade jag. ’‘Och ändå hatar du mig inte?’’

Hon såg mig inte i ögonen, och svarade inte.

Jag tryckte ned foten hårdare mot hennes bröst, och hon flämtade till smått då det blev svårare för henne att andas.

Sedan tog jag bort foten, och satte mig över henne, precis som jag gjort den där första gången, gränsle över hennes höfter. Jag böjde mig ned, tvingade upp hennes ansikte och kysste henne våldsamt. Jag smekte hennes kropp, hals, axlar, bröst, midja... Jag drog mitt ansikte tillbaka från henne.

’’Du låter mig kyssa dig, röra vid dig.’’ mumlade jag. ’‘Men ändå älskar du mig inte?’’

Inget svar nu heller.

Jag rynkade pannan.

’‘Jag skulle kunna göra vad som helst med dig, eller hur? Du skulle inte kämpa emot. Inte på riktigt.’’

Hon stelnade till under mig, och hennes blick blev än mer skräckslagen. Jag log.

Jag smekte hennes kind.

’’Du är så vacker.’’ mumlade jag. ’‘Speciellt när du är på det här sättet. Hur kommer det sig att ingen annan sett det tidigare? Jag har alltid tyckt det, vet du. Ända sedan jag hittade dig under trädet den där gången. Du anar inte hur nära det var att jag bara stod där, trollbunden, och såg dig dö.’’

Hon kved till. Det ryckte i mina mungipor. Hon vågade inte låta, vågade inte röra sig av rädsla. Varför inte göra den där rädslan till sanning?

Jag grep tag om hennes axel och höll hårt, sedan lyfte jag upp hennes huvud och kysste jag henne igen. Jag släppte henne, och hennes huvud slog i golvet med en smäll. Hon kved till igen.

Jag rätade på mig, och såg ned på henne. Tog längtansfullt in hennes former.

Hon undvek fortfarande att se mig i ögonen, och nu var hon lätt röd om kinderna. Hennes kropp var spänd och hennes händer darrade under min blick. Hon skämdes. Kanske skämdes hon för att hon bara låg där och lät mig göra som jag ville med hennes kropp, kanske var det för den främmande, obehagliga känslan att ha sin bror titta på henne på det sättet.

Jag log för mig själv, och reste mig upp, satte mig istället på knä bredvid hennes huvud.

Jag la upp det i mitt knä och smekte hennes kind och hår.

’‘Kom igen, lilla syster. Bara svara.’’ mumlade jag mjukt.

Hon höll tyst.

’’Du är patetisk.’’ sa jag lågt, all tillgivenhet tvärt borta ur min röst, som återigen var lika kall som tidigare.

Jag betraktade henne föraktfullt.

’‘Säg det. Säg vilken patetisk, värdelös, misslyckad människa du är. Säg det!’’

Hon ryggade tillbaka, bort från mig, så gott det nu gick när hon låg på golvet.

Jag väste till, och grep tag om hennes haka.

’‘Säg det!’’

’‘Jag- Jag är... patetisk.’’ snörvlade hon.

’‘Duktig flicka.’’ spann jag, och den där tillgivna, älskande tonen var tillbaks igen.

Hon blundade, som om hon kunde undfly mig bara genom att inte se mig.

’’Se på mig, lilla syster.’’ mumlade jag.

Hon öppnade inte ögonen, utan pressade bara ihop dem hårdare.

Jag rynkade pannan.

’’Se på mig.’’ upprepade jag.

Hon vägrade.

Jag suckade.

’‘Varför gör du såhär? Om du bra gör som jag säger direkt behöver jag inte straffa dig.’’ klagade jag.

Jag grep tag om hennes enda hand, och smekte den mjukt i några sekunder. Sedan tog jag tag i pekfingret och vred det tvärt uppåt.

Det hördes ett högt knakande ljud då benet i fingret bröts, och hon gav ifrån sig ett skrik. Jag grep tag i långfingret och gjorde samma sak med det.

’‘Titta på mig.’’ sa jag med dödligt tonfall.

Tårarna rann nedför hennes kinder, då hon öppnade ögonen och mötte min blick.

Jag stirrade kort på henne, och reste mig sedan tvärt upp.

’‘Ställ dig upp.’’ sa jag kallt.

Hon reste sig mödosamt upp och ställde sig med armarna om sig själv, och huvudet framåtböjt så att håret föll ned i ansiktet och dolde hennes ögon.

Jag betraktade henne.

’‘Bra.’’ sa jag kort.

Jag gick fram till henne. I några minuter stod jag bara där framför henne, såg halvt roat, halvt föraktfullt på när hon blev ännu mer spänd av att jag inte gjorde någonting.

Sedan slog jag henne. Hon for i golvet, återigen, och det rann blod från hennes näsa. Hon höjde handen och rörde vid blodet, tittade på det och kved.

Jag gick snabbt fram till henne, ryckte upp henne på fötter och tryckte mina läppar mot hennes, njöt av smaken av hennes blod då det rann ned mot hennes mun.

Jag drog mig ur kyssen, och knuffade hårdhänt in henne i väggen bakom henne.

Hon var orörlig, huvudet fortfarande framåtböjt, men jag lade märke till att hon darrade till med jämna mellanrum.

Hon såg så... uppgiven ut. Så sårbar.

Det fick mig att slutligen tappa det helt.

Jag tryckte upp henne mot väggen med min kropp och kysste henne våldsamt. Min ena hand letade sig upp över hennes arm och axel, upp mot hennes hals, där den stannade och tryckte till.

Hon flämtade till. Hennes händer for upp och on försökte förgäves får bort min hand från hennes strupe. Jag struntade i hennes försök, och fortsatte kyssa henne.

Jag satte min andra hand bredvid den första om hennes hals.

Jag noterade vagt att hennes försök att lossa mina händer blev svagare, och sedan försvann helt.

Jag kunde känna och smaka tårarna som stilla rann nedför hennes kinder.

Slutligen avbröt jag kyssen och släppte taget om henne. Hon föll ihop och landade hårt på golvet.

Jag betraktade henne förstrött, och märkte sedan med rynkad panna hur fullständigt orörlig hon var. Jag kunde inte ens se om hon andades. Jag föll på knä bredvid henne och lade händerna om hennes ansikte. Hon öppnade inte ögonen, och hennes huvud rullade okontrollerat åt sidan.

Jag blev helt kall inombords.

Jag föll bort från henne och landade sittande på golvet, bara någon meter ifrån hennes orörliga kropp. Mina händer darrade, och jag höjde dem framför mitt ansikte. Jag vände på dem. Huden var fortfarande lätt röd där den tryckts mot hennes hals.  Jag stirrade på dem som genom en dimma.

Jag hörde vagt ljudet av lägenhetsdörren som öppnades och stängdes, och sedan våra föräldrars röster. Jag hörde min mamma ropa mitt namn, men reagerade inte. Sedan min systers. Jag hörde ljudet av steg som närmade sig dörren till min systers rum, som fortfarande stod lite på glänt. Dörren öppnades och jag hörde en chockad flämtning och ett litet skrik.

Men allt vara bara bakgrundsljud.

Sedan hördes ännu ett skrik, högre, längre och verkligare än det tidigare, och jag insåg att det var mitt eget.

__________________________________

Jag är faktiskt väldigt nöjd med det är chappiet. Vad tycker ni? (Jag kräver att alla som läser kommenterar. Så jag får veta att ni finns :>)


Authors Note~

Soooo.... tänkte bara göra en snabb AN.
Det har vart skrämmande länge sedan jag sist uppdaterade. Skjut mig inte, tack.
Men, jag har haft ett ganska gigantiskt fall av akut idètorka och writers block.
Som, om det nu är någn som fortfarande bevakar det här stället, ni kanske har märkt är kapitel 12 borta. Yay. För det var bara något jag smällde ihop då jag mer eller mindre hade ångest över att inte veta vad jag skulle skriva, och bara ville avsluta skiten så fort som möjligt.

Novellens status just nu: Kapitel 13, vilket i nuvarande läget är sista kapitlet, är klart. Och hotfullt aslångt, typ 4 handskrivna A4. På båda sidorna.
Kapitel 12, å andra sidan, kärvar. I ett ögonblick av inspiration började jag skriva mitten på det (skillz, jag vet) men jag vet faktiskt inte vad jag gjorde med det papperet...
Så, Älskade Syster är för tillfället på Hiatus, tills jag lyckas fatta mod och göra klart den.
För den ska bli klar.
Annars lovar jag att jag ska hänga mig i en ljuskrona.
Love ya.
//Loella the Awesome.

11 ~

Dagarna som följde blev huvudsakligen händelselösa.

Våra föräldrar hade mer eller mindre ett korsförhör med oss när vi kom hem, men jag förklarade enkelt att jag hade hört min syster gå ut, blivit oroligt och följt efter, och hittat henne omringad av en grupp äldre killar.

De accepterade det, men min syster fick utegångsförbud.

Tja, inte mig emot.

Hon höll sig inlåst i sitt rum större delen av tiden, kom bara ut då mamma och pappa var hemma, och då endast för att äta eller gå till badrummet.

Det frustrerade mig.

Jag skulle kunna bryta mig in i hennes rum om jag ville, hennes låsa var inte vidare starkt, men det skulle ställas frågor.

Till slut stod jag inte ut längre.

Jag såg till komma från bordet tidigare än någon annan vid lunchen. Jag gick ut i hallen och stängde högt dörren till mitt rum, för att låta dem tro jag gått in där. Jag lutade mig mot väggen bredvid köksdörren.

Min syster blev klar efter mig. Då hon gick ut från köket grep jag tag i henne, lade en hand hårt över hennes mun och drog henne åt sidan, in i hallen.

Jag höll henne framför mig, med ryggen mot mig. Hennes ögon var vitt uppspärrade, hon såg ut som om hon ville skrika högt.

Jag hyschade på henne.

’’Tyst, lilla syster. De skulle utan tvivel höra om du förde oväsen här.’’ spann jag i hennes öra.

Hon bet tillbaks skriket, och hennes ögon var på väg att fyllas med tårar.

Jag log. Hon var utan tvivel svagare psykiskt nu än hon varit tidigare. Så mycket lättare att knäcka.

Jag nafsade henne i örat, kysste henne lätt på kinden.

’’Jag har saknat dig.’’ viskade jag, ’’Du får inte undvika mig på det där viset, lilla syster.’’

Jag grep tag i hennes hand och borrade in naglarna i handryggen.

Hon kved till av smärta, och en ensam tår började rulla nedför hennes kind.

Jag log ömt mot henne.

’’Jag borde straffa dig,’’ fortsatte jag, ’’men för tillfället får jag tydligen nöja mig med det här.’’

Jag rev hårt över hennes handrygg, åsamkandes långa rivsår. På några ställen gick det hål på skinnet, och röda bloddroppar trängde ut. Hon flämtade till av smärta, men ljudet dämpades av handen jag hade för hennes mun.

Jag lyfte hennes hand till mitt ansikte och slickade den. Hennes blod var varmt och salt. Jag log njutningsfullt och kysste hennes handrygg.

Tårarna rann nedför hennes kinder nu, hennes ögon var stängda och hennes ögonbryn ömkligt rynkade, av smärta, rädsla och hopplöshet.

Jag flyttade handen från hennes mun och strök henne över ögonlocken med ett finger.

’’Öppna ögonen. Se på mig, lilla syster. Vad ser du?’’

Hon öppnade ögonen och tittade på mig, hennes svarta som svarta hål fyllda av smärta och rädsla.

Hon snyftade tyst.

’’Släpp mig…’’ viskade hon, ’’Snälla. Låt mig gå.’’

Jag rynkade pannan.

’’Vad ser du? När du ser på mig?’’

Hon tittade in i mina ögon, sedan vände hon bort ansiktet och blundade, snyftade igen.

Jag bet ihop.

’’Jag förstår.’’ sa  jag lågt, rösten fylld av bitterhet.

Jag släppte henne. Hon snubblade till.

’’Nå, lilla syster. Hatar du mig, eller älskar du mig? Du vet det inte själv, eller hur.’’

Hon tittade bävande upp på mig.

Jag log kallt mot henne.

’’Nå, spring iväg då. Nästa gång förväntar jag mig att du har sorterat ut dina egna känslor.’’

Hon stirrade på mig i några sekunder, sedan vände hon sig om och gick snabbt, om än aningen vingligt, mot sitt eget rum.

Jag vände mig bort, hörde hur hon stängde och låste.

Jag suckade irriterat.

Fan. Fan, fan, fan!

Jag behövde verkligen slå sönder något just då.
__________________________________________________________________________________________________
Inte mitt bästa, direkt. Men vad tycker ni? Tack alla som kommenteat hitills^^ //Loella

10 ~

Han stirrade på mig, mållös. Bakom honom började min systers snyftningar avta.

’’Din… Syster.’’ sa han, som om han inte riktigt kunde förstå det jag just sagt.

Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Just det. Min syster. Min tvillingsyster, faktiskt. Så om du nu vore så snäll att flytta dig ur vägen…’’

Han stirrade på mig, den här gången med en blandning av avsmak och ilska.

’’Fan. Fan, alltså. Du är ju fan inte riktigt klok.’’

Han skakade misstroget på huvudet.

Jag suckade irriterat.

’’Visst, visst. Säg vad du vill, jag bryr mig inte, bara flytta på dig.’’

Jag gjorde ett försök att gå runt honom, men han ställde sig i vägen igen. Jag suckade igen.

’’Vad försöker du egentligen få ut av det här?’’ frågade jag irriterat, blängandes på honom.

Han skakade sammanbitet på huvudet.

’’Jag tänker inte låta dig röra henne.’’

Jag skrattade nästan.

’’Och du tror att du kan hindra mig?’’ sa jag med ett leende ryckande i mungiporna, ’’Du tror på allvar att du kan hålla mig borta från min egen syster?’’

Han blängde på mig.

’’Jag tänker inte låta dig röra henne.’’ upprepade han.

Jag suckade och blundade, sedan öppnade jag ögonen och stirrade upp (han var längre en mig, irriterande nog) på hans sammanbitna, envisa ansikte.

Sedan, utan förvarning, knäade jag honom i skrevet.

…Inte vidare hedervärt, det erkänner jag, men mycket effektivt.

Han föll ihop på marken, högljutt svärandes.

’’Det där,’’ sa jag och stirrade ned på honom, ’’var förvånansvärt enkelt.’’

Sedan sparkade jag honom helt enkelt i tinningen. Hans ögon rullade bakåt och han slutade röra sig.

Min syster kved till, och försökte hasa sig bakåt, bort från mig, men stoppades av väggen bakom henne.

Jag kastade en blick på henne.

’’Res dig upp.’’

Hon rörde sig inte, utan gav bara ifrån sig ännu ett kvidande.

Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Patetiskt.’’ mumlade jag, gick fram till henne, tog tag i hennes handled och ryckte henne upp på fötter.

Hon snubblade till, kom ansikte mot ansikte med mig. Jag log mot henne, och kysste henne sedan.

’’Spring inte från mig igen, lilla syster. Det gör mig orolig.’’

Jag strök en hårlock ur hennes ansikte. Hon mötte min blick, svarta ögon fyllda med rädsla.

Sedan gjorde hon något som fick mig att undra om hon led av allvarliga humörsvängningar.

Hon började skrika, högt och gällt. Hon slog mot mig, sparkade. Jag backade chockat undan, och hon utnyttjade det till att knuffa sig förbi mig och fly genom gränden.

Jag svor och sprang efter henne.

Hon var snabb, det måste jag ge henne. Men jag var kille, dessutom var jag längre än henne. Hon hann bara ungefär hundra meter. Det gick långsammare eftersom hon var tvungen att sicksacka genom gränderna, och dessutom flera gången slirade och höll på att ramla i gruset på asfalten.

Jag grep tag i henne bakifrån, lade en hand över henne mun för att tysta hennes skrik, och höll henne fast. Hon stretade emot, försökte komma loss.

’’Spring inte från mig, sa jag.’’ andades jag i henne öra.

Hon blev stilla, skulle förmodligen ha fallit ihop om jag inte höll i henne, och snyftade tyst. Hon gav upp.

Jag log.

’’Kom hem. De blir oroliga för dig. Såra dem inte mer än du redan har gjort.’’

Jag spelade på hennes skuldkänslor. Det var förvånansvärt enkelt att manipulera henne.

Hon rörde sig inte.

’’Seså. Kom.’’

Jag grep hennes hand och hon följde efter mig som en hund i koppel.

’’Bra, lilla syster.’’ Jag log mot henne, ’’Kom, tillbaks hem igen. Tillbaka...’’

Tårarna rann nedför henne kinder.

’’Tillbaks hem…’’ mumlade hon.

Jag log. Det var lätt att se igenom hennes ord. Med ’hem’ menade hon tillbaka, tillbaka till våran barndom. Tillbaka till den ’lyckliga’ tiden.

Tillbaka till något som nu måste verka mer fjärran än månen.
__________________________________________________________________________________________________

Blev ganska nöjd med det här stycket... vad tycker ni?

9 ~

Nästa dag var det kaos. Eller, jag kunde åtminstone föreställa mig att det var kaos. Min syster hade försvunnit, och våra föräldrar sprang runt som galningar, ringandes till olika medlemmar av Horden i ett hopplöst försök att ta reda på vart hon var.

Jag visste det redan.

Och hur visste jag det?

Jo, därför att jag hade följt efter henne, såklart.

Hon kanske trodde att hon var bra på att smyga, men som jag sa tidigare, hon hade alltid vart alltid rätt klumpig.

Klockan kan inte ha varit mer än fem på morgonen då hon halvt om halvt snubblade ut på gatan, osminkad, med hår som ett fågelbo och ögon som ett jagat djur.

Klart att jag blev nyfiken.

Jag följde henne genom ett virrvarr av gator och gränder, och mer än en gång undrade jag om hon själv hade en aning om vart hon var på väg.

Flera gånger var jag nära och tappa bort henne, och sedan gick jag fel väg och var tvungen att gå tillbaka. Då hörde jag röster. De pratade lågt, jag kunde inte höra vad de sa för något.

Jag följde rösterna.

Det var två stycken, min syster och hennes kille. De stod i en gränd, alldeles runt hörnet. Jag stannade, lyssnade.

’’Vad fan har hänt?’’ frågade han henne, med ett tonfall som var tydligt ’no bullshit’.

Hon snyftade högljutt, begravde ansiktet i hans axel och sa något, men det gick inte att hör vad.

’’Snälla, berätta.’’ sa han, den här gången lägre, mer bekymrat.

Det blev en paus, tystnaden endast bruten av min systers snyftningar.

’’Vem fan har gjort det där?’’ morrade hennes kille plötsligt.

Vad hade hon visat? Avtrycket av mina händer runt hennes hals, märkena jag gett henne?

Hon snyftade högljutt.

’’Vem fan har gjort det!? Jag tänker fan ha ihjäl honom!’’ ropade han argt.

’’Jag kan inte!’’ ropade min syster. Hennes röst var sprucken och gäll, och snyftningarna gjorde det nästan omöjligt att höra vad hon sa, ’’Jag kan inte! Han… han…’’

Hon avbröt sig och backade undan från honom, föll ihop mot stenväggen bakom sig.

Det blev tyst igen, så hördes skrapandet av skor. Han gick fram till henne, kysste henne mjukt.

’’Snälla. Det ordnar sig. Bara säg vem som gjorde det. Allt kommer bli okej…’’

Så fortsatte han, lugnade ned henne som om hon vore ett skrämt djur, vilket hon ioförsig också var.  Ett skrämt djur, rädd för jägaren.

Hennes snyftningar avtog gradvis, tills de bara var låga hickningar och snörvlanden.

’’Såja. Vem var det?’’

Hon snörvlade, drog ett djup, darrande andetag.

’’Det var-’’

’’Det var jag.’’

Jag steg ut i gränden, överblickade scenen framför mig. De stod mittemot varandra, han med armarna om henne. Hennes ögon var röda, och det var tydligt hur mycket hon hade gråtit.

De stirrade på mig, båda två. Hon med skräck, han med ilska.

’’Och vem fan är du?’’ frågade han argt.

Jag ignorerade honom, och höll blicken fäst på min syster.

’’Jag trodde du var smartare än så.’’ sa jag lågt.

Hon drog sig undan. Jag gick mot dem, långsamt.

’’Du borde inte ha berättat för honom, ’’ fortsatte jag, med en lätt, nästan hånfull nickning i riktning mot hennes kille, ’’Det vet du va? Slyna.’’

’’Fan! Vad tror du att du håller på med va?!’’ sa hennes kille rasande,

Han tog ett steg mot mig, men min syster tog tag i hans ärm, höll fast honom.

’’Nej… nej…’’ kved hon.

Om hon sa det till mig eller honom vet jag inte, men det var oviktigt.

’’Vad gör du? Fan, varför skyddar du honom?!’’

Hans tonfall var ursinnigt, förvirrat.

Jag tog ännu ett steg mot dem.

’’Kom.’’

Jag sträckte ut handen mot min syster, log mot henne, samma leende som jag gett henne när vi var barn, en påminnelse om den lyckliga tiden innan allt gick åt helvete för henne.

Hon stirrade på min hand, hennes ansikte slets mellan längtan, skräck, ilska och förvirring. Som i trans, jag tvivlar på att hon egentligen visste vad hon gjorde, snubblade hon mot mig, sträckte ut sin egen hand mot min. Jag log mot henne. Sedan örfilade jag henne. Hårt. Mitt slag genljöd som en pisksnärt, och hon kastades till marken av kraften i slaget. Hon slog i den hårda asfalten med en högljudd, skrapande duns. Hon kröp ihop, ynkligt snyftande av chock och smärta.

Jag tittade kallt ned på henne.

’’Vad fan!’’ ropade hennes kille.

Han kastade sig mot mig, tydligt inställd på att slå ner mig.

Han kom aldrig fram. Hon grep tag i hans byxben, och tittade snyftandes upp på honom.

’’Nej… snälla…’’ snörvlade hon.

’’Varför?! Varför skyddar du honom!? Fan, jag fattar inte!’’

Jag var själv inte riktigt säker på varför hon gjorde det. Någon sorts barnslig naivitet, förmodligen. Hon ville inte skada mig, trots det jag gjort mot henne. Vi var tvillingar, hon såg mig som sin andra hälft. Jag såg henne mer som ett husdjur, bara oändligt mer underhållande.

Jag log mot henne.

’’Du ser, det blir mycket bättre om du bara ger upp.’’

Det fanns ingen som helst substans i det jag sa, men hon var så uppriven att hon skulle ha accepterat vad som helst jag sa utan att tänka igenom det.

Jag tog ett steg mot henne, men hennes kille ställde sig i vägen.

’’Rör henne inte.’’ morrade han.

Jag stirrade kallt på honom.

’’Flytta på dig. Du har inget med det här att göra. Bara gå härifrån och låtsas att det aldrig hänt.’’

Han knöt nävarna.

’’Så fan heller. Det här har visst med mig att göra! Jag tänker inte låta någon okänd person misshandla henne så här!’’ morrade han.

Jag höjde på ögonbrynen.

’’Okänd person. Ha! Jag känner henne bättre än du någonsin skulle kunna. Jag känner henne bättre än någon någonsin skulle kunna. Jag känner henne bättre än hon känner sig själv. Särskilt,’’ Jag kastade en lätt hånfull blick på min syster, ’’i det där sorgliga tillståndet.’’

Han såg rent ut mordisk ut.

’’Vem fan tror du att du är?’’

Jag log.

’’Har du inte gissat det än? Synd. Den där slynan som gömmer sig bakom dig,’’ jag stirrade honom kallt i ögonen, ’’är min syster.’’
__________________________________________________________________________________________________

Hallelujah! Nu händer det något. Kommentera gärna, kritik, förslag, eller bara 'mer', vad som helst är verkligen uppmuntrande^^

8 ~

Nästa dag var… intressant. Min syster hade låst in sig på sitt rum och vägrade komma ut. När mamma knackade på och försökte prata med henne genom dörren ropade syrran bara åt henne att gå därifrån, att hon mådde dåligt och inte tänkte gå till skolan.

Det var riktigt underhållande.

Mamma var orolig för henne, pappa med.

’’Hoppas bara att hon inte får återfall…’’ sa mamma oroligt då hon flängde hit och dit i köket.

Det var skrattretande, hur de pratade om min systers depression som om den vore en sjukdom.

’’Mm…’’ Höll pappa med.

Han läste tidningen, men hans ögon rörde sig inte.

’’Har du märkt något? Har det hänt något i skolan eller nåt sånt…?’’ frågade mamma mig.

Jag låtsades tänka efter, och skakade sedan på huvudet.

’’Inte vad jag vet.’’

Mamma mumlade något ohörbart och försvann ut ur köket för att försöka prata med min syster igen.

Dagen blev händelselös. Syrrans gäng var som vilsna hundar utan henne. De var tysta, dystra. Det var tydligt att det var hon som höll ihop dem, utan henne splittrades de.

När jag kom hem var det tyst. Våra föräldrar var på jobbet, och syrran var fortfarande inlåst på sitt rum. Jag gick fram till hennes dörr och knackade lätt på den.

’’Du kan inte gömma dig därinne särskilt länge till.’’

Det enda som hördes var ett lätt skrapande.

Jag skakade på huvudet och log åt min systers dumhet.

’’Hur är det med halsen?’’

’’Dra.’’ Hördes min systers svaga, raspiga röst från andra sidan.

Jag log igen och gick därifrån.

 

Kvällen kom. Mamma började bli allvarligt orolig, och höll hela tiden på och knackade på syrrans dörr, utan att få något med svar än det jag fått. Pappa verkade lugn, men det var lätt att se igenom hans mask. Han var lika orolig som morsan.

Till slut gav hon upp, och de båda gick och la sig. Det var mörkt, tyst i lägenheten.

Jag satt lutad mot väggen bredvid min systers dörr. Hon skulle komma ut, och då ville jag inte missa henne.

Mycket riktigt. Hennes dörr öppnades långsamt, tyst, och hon tassade ut därifrån.

’’Du dröjde.’’ sa jag förebrående.

Hon hoppade till och slog händerna för munnen. Hon stirrade på mig med skräckslagen min. Jag höjde på ögonbrynen och log lätt åt henne.

’’Oroa dig inte. Jag tänker inte göra något. De skulle höra det.’’ Jag nickade lätt mot våra föräldrars sovrum.

Hon sänkte långsamt händerna. För första gången lade jag märke till den breda, röda linjen på hennes hals. Jag log snett.

’’Fint märke.’’ sa jag muntert.

Hon skakade långsamt på huvudet.

’’Varför gör du det här?’’ frågade hon.

Hennes röst var svag och raspig, knappt mer än en viskning.

Jag lade huvudet på sned.

’’För att jag njuter av det.’’

’’Du njuter av det.’’ upprepade hon, ’’Njuter. Av att skada mig.’’

Jag nickade.

’’Det är underligt, inte sant?’’ sa jag med ett leende.

’’Din sadistiska jävel.’’

’’Sant.’’

Hon blev tyst. Jag iakttog henne.

’’Jag skulle bara kunna avslöja det.’’ sa hon lågt, ’’Jag skulle bara kunna berätta för någon.’’

Jag nickade.

’’Men det kommer du inte att göra.’’

’’Varför skulle jag inte?’’ sa hon med fientligt tonfall.

Jag himlade med ögonen.

’’Därför att,’’ började jag, ’’Därför att du har skuldkänslor.’’

Hon blinkade.

Det var något av ett hugg i ryggen, det erkänner jag.

’’Skuldkänslor för vad?’’ sa hon vagt.

’’Det vet du. Du känner dig skyldig för det du gjorde då. För att du skar dig. För at du försökte ta livet av dig. Du vill inte oroa dem mer, inte göra dem ledsna. Därför kommer du inte berätta.’’

En ensam tår rullade nedför hennes kind, och hon bet sig i läppen.

Jag log sorgset mot henne.

’’Jag har känt dig hela mitt liv. Jag vet hur du tänker.’’

Hon skakade på huvudet.

’’Jag har känt dig hela mitt liv, men jag börjar tro att jag inte känner dig överhuvudtaget.’’

Jag lutade huvudet mot väggen.

’’Du kanske har rätt.’’

Hon nickade långsamt och gick långsamt mot sin dörr igen. Innan hon stängde den vände hon sig mot mig.

’’Om jag stod på en klippa, på väg att falla, skulle du fånga mig då?’’ frågade hon.

Jag log sorgset.

’’Jag skulle knuffa dig över kanten.’’

Hon slöt ögonen med tårarna rinnande nedför kinderna, nickade, och stängde dörren om sig.
__________________________________________________________________________________________________

Så! Efter det här kommer det nyare stycken! Vänta lite bara...


7 ~

Hon kom hem sent. Jag hade väntat på henne, sittandes lutad mot köksväggen. När hon kom in i hallen reste jag mig upp. Jag hörde gå genom hallen, på väg till sitt rum. Då hon passerade köksdörröppningen steg jag ut, grep tag i henne och pressade henne mot väggen. Jag granskade henne. Hennes smink var delvis utsmetat, och hennes hår var rufsigt.

Hon stirrade kallt på mig.

’’Släpp mig.’’ sa hon med ett tonfall som kunde ha fått fönstren att frosta igen.

Jag ignorerade henne. Jag hade hittat en blålila märke på hennes axel, och ännu ett på hennes hals. Jag väste mellan tänderna.

’’Jag sa släpp mig.’’ upprepade hon.

Jag ignorerade henne igen. Hur vågade han? Jag hade markerat henne som min, och han hade inte brytt sig, kanske inte ens märkt det.

’’Släpp mig för fan, annars-’’

’’Annars vad?’’ avbröt jag henne kallt.

Hon öppnade munnen för att svara, men avbröt sig sedan och sa istället;

’’Jag vet inte vad du försöker på ut av det här, men jag kan garantera att det inte kommer hända. Om du inte släpper mig-’’

’’När kommer du förstå att dina hot inte skrämmer mig det minsta?’’ avbröt jag.

Jag strök över hennes hals, ryckte bort plåstret och smetade ut sminket över märket med en snabb rörelse.

’’Du är min. Jag tänker inte låta någon annan få dig.’’

Hon blängde på mig.

’’Fan heller. Jag är inte din, och jag kommer aldrig att bli det. Du är helt jävla galen, vet du om det? Du borde fan bli inspärrad.’’

Jag kysste henne. Hon stretade emot, men när hon inte kunde rubba mig bet hon mig i läppen istället. Jag väste och drog mig tillbaka. Jag höjde handen och drog med ett finger över läppen, rynkade irriterat på pannan då jag fick blod på fingret.

Hon blängde trotsigt på mig.

Jag örfilade henne.

Jag kunde se tårarna i hennes ögon, men hon vägrade envist att gråta.

Det fyllde mig med ett kallt raseri.

’’Din lilla slyna!’’ väste jag, och greppet om henne hårdnade.

’’Psykopat!’’ fräste hon.

Jag kysste henne igen, våldsamt. På munnen, pannan, kinderna. Hon stretade emot, svor åt mig. Hon försökte slå mig, och jag grep tag om hennes handled, så hårt att mina knogar vitnade. Hon flämtade till av smärta.

’’Fan… släpp mig! Släpp! Mig!’’

Hon försökte sparka mig, men jag stod för nära för att det skulle ha någon effekt. Min andra hand, den som inte höll i hennes handled, tryckte jag mot hennes hals. Hon flämtade till. Med sin fria hand försökte hon slita bort handen jag hade runt hennes hals, men utan att lyckas. Hon gav ifrån sig ett gurglande ljud. Jag släppte greppet om hennes handled och smekte henne. Först hennes kind, sedan bröst och mage.

’’Förstår du inte.’’ viskade jag i hennes öra. ’’Jag älskar dig. Det är därför jag inte kan stå ut med att se dig lycklig.’’

Jag släppte henne. Hon föll ihop, hostandes, flämtandes efter luft. Tårarna rann nedför hennes kinder och smetade ut hennes smink ännu mer. Jag stod över henne och granskade henne, likgiltig för hennes raspiga andetag och hennes tårar.

’’Jag tänker inte låta någon annan få dig.’’ sa jag kallt.

Hon svarade inte, utan snyftade bara.

Sedan log jag plötsligt glatt mot henne.

’’Trösta dig med det, att även om alla andra överger dig kommer jag alltid att finnas där.’’

Jag lämnade henne där, gråtandes på hallgolvet.


6 ~

Vi slutade relativt tidigt, klockan tre, men min syster dröjde sig kvar. Hon stod tillsammans med Horden med stort H i en ganska tom korridor. De pratade, skrattade. Skvallrade om vem som var ihop med vem, vem som hade varit otrogen med vem och vem som verkade vara på g med vem.

Alltsammans var outsägligt tråkigt, och jag var förvånad över att de orkade.

De gick vidare till ämnet killar, och jag blev rätt förvånad över att höra mitt eget namn nämnas.

’’Du skojar? Han är seriöst läskig!’’ utbrast en av tjejerna.

’’Det menar du inte.’’ mumlade en röst som jag kände igen som min syster.

De fortsatte med att diskutera syrrans kille, och jag kunde inte låta bli att le.

Det hela var verkligen skrattretande.

Sedan splittrades gruppen. Min syster gick tillsammans med två andra tjejer åt ena hållet, och jag bestämde mig för att gå hem. I entrén passerade jag henne igen, den här gången med armarna om den där killen. Jag kastade en blick åt deras håll, och hon blängde mot mig och kysste honom på ett mycket provokativt sätt.

Jag behövde inte fråga för at veta att hon tänkte hänga med honom hem.


5 ~

Nästa morgon var smått kaotisk. Vi hade försovit oss. Pappa hade stuckit till jobbet för över en timme sen. Mamma stressade sönder med frukosten, och syrran hade låst in sig på toaletten, något som gjorde min mamma ännu mer stressad.

’’Skynda dig!’’ ropade hon för femtielfte gången genom badrumsdörren. Hon fick inget svar.

Själv hade jag vart klar ett bra tag, men hela grejen var riktigt underhållande, så jag stannade kvar helt enkelt för att följa scenariot.

När min syster äntligen kom ut från badrummet var mamma på bristningsgränsen. Hon kastade sig in i badrummet så fort dörren öppnades.

Min syster såg t ungefär som vanligt. Håret utsläppt, sminket perfekt. Men det urringade linnet hon hade kunde jag dock inte undgå att lägga märke till att huden var röd där hon skrubbat för att få bort bläcket. Märket jag lämnat på hennes hals var översminkat, men jag kunde ana att det var där.

Jag log mot henne.

Hon såg mordisk ut.

Hon gjorde en macka, och jag betraktade varenda rörelse hon gjorde.

’’Drömde du något trevligt igår natt?’’ frågade jag, som i förbigående, samtidigt som jag vände blad i tidningen jag hade uppslagen på bordet.

Det hördes en klirrande duns då hon välte juice glaset på bänken.

Hon verkade inte märka det, utan fortsatte att skiva en gurka, trots att hon redan hade över tjugo stycken, papperstunna skivor.

Jag log, men kunde inte låta bli att blinka av medlidande då hon attackerade gurkan.

Det verkade lite förebådande.

Tillslut verkade hon märka att det inte fanns mer gurka att skära i, och lade då märke till det välta juice glaset.

’’Fan!’’ sa hon högt.

Det hade tydligen vält ut över ärmen på hennes tjocktröja.

Hon tog trasan från vattenkranen och torkade upp juicen med arga rörelser. Sedan mer eller mindre kastade hon glaset i diskhon med ett högljutt klirrande, varpå hon drog av sig tröjan och gick med långa arga steg mot sitt rum.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla ansiktsdragen neutrala, men jag lyckades inte så bra.

Jag drack upp det sista i mitt glas, reste mig upp och gick ut i hallen. Hon kom ut ur sitt rum då jag höll på att dra på mig jackan. Hon hade bytt tjocktröja och dessutom satt ett stort plåster över märket på halsen.

Hon klädde på sig utan att säga något, och hann på något sätt ut snabbare än jag. Jag skakade på huvudet och gick ut efter henne.

När jag väl kommit ut på gatan fanns det inte ett spår av henne. Jag flinade. Hon måste ha tagit en annan väg än den vanliga, förmodligen för att undvika mig.

Skoldagen började på samma, monotona sätt som vanligt. Syrran kom för sent till första lektionen, ett resultat av att ha tagit en längre väg, men det var det enda som inte var som vanligt.

Efter lektionen såg hon till att omge sig med alla sina vänner, plus pojkvännen. Hennes sätt att skydda sig, misstänkte jag.

Nu när jag tänkte på det undrade jag hur många det var som visste att vi var syskon. Det enda vi hade gemensamt var efternamnet och delar av utseendet, annars var vi nästan motsatser. Hon var alltid omgiven av folk, jag var alltid ensam. Vi trivdes bäst så. Hon var skolans drottning, det var få som ens visste vad jag hette.

De skulle bara veta.

Dessutom undrade jag om någon av dem kände till hennes historia. Jag tvivlade på det. Våra föräldrar hade mer eller mindre tvingat henne att byta skola, och jag hade blivit medtvingad för att hålla ett öga på henne.

Vem skulle ha kunnat tro att hon, den perfekta, mittpunkten för allting, en gång hade försökt ta livet av sig?

Blotta tanken verkade otänkbar.

Mina tankar avbröts när hela horden flickor drog förbi.

Oh. Lektionen började om tre minuter.

Jag skakade irriterat på huvudet och skyndade efter dem

4 ~

Jag följde henne hemåt ungefär en halvtimme.

Mammas enda kommentar om min röda kind var;

’’Har du också fått en boll i ansiktet?’’

Hon var sarkastisk, såklart. Jag såg tankfull ut och svarade;

’’Nej, jag gjorde bara någon förbannad.’’

Hon log åt det, men såg samtidigt lite bekymrad ut. Pappas reaktion var ett höjt ögonbryn och den enkla frågan;

’’Arg flickvän?’’

Jag flinade åt det.

’’Typ.’’ svarade jag med ett lätt skratt.

Den ’arga flickvännen’ i fråga stod vid diskbänken och skar upp grönsaker. Hennes mun var hårt sammanpressad, och hon såg ut som om hon inte kunde bestämma huruvida hon skulle attackera mig med kniven eller börja gråta och springa därifrån.

Jag log mot henne och blinkade med ena ögat. Hon ignorerade mig på ett mycket utstuderat sätt.

Middagen blev en mycket spänd tillställning. Eller, åtminstone för min syster. Våra föräldrar verkade inte märka någonting, utan pratade glatt på om jobbet, skolan osv. Själv hade jag roligt åt min systers bistra ansiktsuttryck. Hon åt så fort hon kunde, och gick från bordet utan att säga ett ord. Pappa följde henne med blicken med höjda ögonbryn.

’’Vad är det med henne?’’ frågade han, halvt som ett konstaterande.

Jag ryckte på axlarna.

’’Vem vet.’’

Mamma suckade och himlade med ögonen.

’’Män.’’ mumlade hon och började samla ihop disken.

Jag och pappa förstod inte riktigt, men bestämde oss för att inte fråga. Kvinnor var komplicerade varelser.

Natt.

Det var något speciellt med natten. Mörkret, tystnaden, det fyllde mig med en känsla som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Just den här natten var dock annorlunda. Jag var rastlös, kunde inte sova. Jag kunde vagt höra min systers andetag på andra sidan den tunna väggen, kunde höra hur hon vände sig, frasandet av hennes täcke.

Tillslut gav jag upp. Jag gick upp, gick ut ur mitt rum och in i min systers. Hon låg på sängen, ihopkrupen. Hon hade sparkat av sig täcket, och låg endast klädd i den stora vita t-shirt hon använde som nattlinne. Jag stod stilla i dörröppningen och betraktade henne i flera minuter. Sedan gick jag in, och stängde tyst dörren efter mig. Jag gick långsamt genom rummet, tills jag stod bredvid hennes säng Jag knäböjde och strök henne mjukt över kinden. Hon muttrade något och hennes ögonlock fladdrade lätt. Jag log.

De säger ju att människor är vackrast då de sover. Jag var inte riktigt säker på om jag höll med. Visserligen var hon vackrare än vanligt, om man mäter med vanliga mått, men hon såg för fridfull ut för min smak. Jag rynkade pannan.

Jag flyttade en hårlock från hennes ansikte och kysste henne lätt på pannan.

Lusten var nästan outhärdlig. Men jag kunde inte. Inte då. Om jag väckte henne skulle hon utan tvivel föra oväsen, och då skulle våra föräldrar höra det. Tyvärr var inget av det jag ville göra sådant som hon kunde sova sig igenom.

Det irriterade mig.

Jag kysste henne igenom, på munnen den här gången. Till min förvåning kysste hon tillbaka. Jag drog mig undan och betraktade henne med rynkad panna. Hennes ögon for hit och dit under hennes stängda ögonlock.

Hon drömde.

Jag kunde inte låta bli och le. Jag undrade vem det var som hon kysst i drömmen. Förmodligen hennes kille. Jag kysste henne igen. Den här gången drog hon sig undan.

’’Sluta…’’ mumlade hon, ’’Jag har inte tid… måste gå…’’

Jag skakade irriterat på huvudet.

Jag kysste henne igen. Längs halsen, markerade henne. Hon var min. Jag tänkte inte låta någon annan lägga sina händer på henne. Jag kysste henne på munnen igen, nafsade på hennes läppar. Jag ville bita hål, smaka på hennes blod, men då skulle hon vakna.

Motvilligt drog jag mig undan. Jag fick syn på en bläckpenna på hennes nattduksbord. Jag tog den och drog ned henne tröja. Mellan hennes nakna bröst skrev jag;

Min.

Tre bokstäver. Något hon kunde fasa över nästa morgon.

Jag lade pennan i hennes hand och slöt hennes fingrar om den. Sedan gick jag ut ur rummet utan att kasta en enda blick på henne.

Jag stannade utanför hennes rum, lutade mig mot väggen och blundade, pustade ut. Jag kände mig ganska stolt över att jag inte hade gett efter åt mina egna drifter, samtidigt som jag var irriterad av att inte kunna göra någonting mer.

Jag skakade på huvudet och suckade.

Det skulle bli en lång natt.


3 ~

Det verkade som om min syster hållit tyst. Mamma hade såklart frågat henne vad som hänt med hennes ansikte. Hon hade svullnat upp lite och blivit rejält röd av mina slag, men hon hade ljugit, sagt att hon blivit träffad av en boll på gympan. Mamma trodde henne inte, det var en väldigt dålig lögn, men hon framhärdade inte, till min lättnad.

De följande dagarna hade jag mycket roligt åt att betrakta min syster i skolan. Hon hängde med sina vänner, förklarade bort sina svullna kinder med någon otrolig olycka. De trodde henne, mirakulöst nog, men å andra sidan skulle de ha trott henne om hon så sa att solen var rosa. De praktiskt taget dyrkade henne.

Idioter.

Hennes kille var inte fullt lika naiv. Han accepterade väldigt tveksamt hennes historia, och beklagade sedan skämtsamt att han inte skulle kunna kyssa henne tills svullnaden gått ned lite. Det fick mig att le. Min syster tyckte uppenbarligen inte att det var lika roligt.

Dagarna gick. Hon såg mig inte i ögonen mer, och försökte att undvika mig överhuvudtaget. Det var tyvärr omöjligt. Vi var ju lika gamla, och även om vi gick i olika parallellklasser hade vi ungefär hälften av alla lektioner ihop. Dessutom kunde hon inte helt undvika mig hemma, hur sent hon än stannade ute på kvällarna, hur ofta hon än sov över hos kompisar.

Ibland utnyttjade jag våra tillfällen tillsammans. Bara ett leende här, en blinkning där, en till synes meningslös lapp…

Det roade mig. Hennes flackande blick, ihop pressade läppar…

Men sedan… efter en vecka då svullnaden på hennes kinder gått ned, blev hon säkrare. Hon återvände till sitt gamla själv igen.

Jag bannade mig själv. Jag hade varit för uppfylld av resultatet av min första… attack, att jag inte hade funderat på vad jag skulle göra sedan.

Jag stod i en mörk korridor i skolan, lutad mot en vägg, övervägandes mina möjligheter.

Alla hade gått hem. Nåja, nästan alla. Jag var kvar. Och precis runt hörnet stod min syster och bytte saliv med sin pojkvän.

Ljuden de gav ifrån sig irriterade mig, och jag funderade på att avbryta dem, men bestämde emot det. Det skulle inte göra någon nytta.

Jag suckade.

Sedan fick jag en idé.

Runt hörnet verkade det som om min syster och hennes kille var klara. De mumlade kärleksfulla ord till varandra, kysste varandra en sista gång.

Det var så sliskigt romantiskt att jag inte kunde motstå att himla med ögonen. De skiljdes åt. Killen gick för att hämta sina grejer i skåpet, och min syster gick iväg genom korridoren. Bort från mig. Ljudlöst följde jag efter henne. Vi gick genom de mörka, tysta korridorerna, hon före mig, ovetandes av min närvaro, och jag tyst förföljande henne. När hon kom ut i entrén, påväg mot porten, gick jag ikapp henne. Jag lade ena handen lätt för hennes ögon och höll om henne med den andra.

’’Gissa vem.’’ viskade jag i hennes öra, imiterande hennes killes tonfall.

Hon skrattade lätt, samtidigt som hon suckade av irritation.

’’Jag sa ju att jag har bråttom hem.’’ sa hon irriterat, men med en road underton.

Jag log och nafsade på hennes öra..

’’Du har ju inte gissat än.’’ sa jag förebrående.

Hon suckade.

’’Släpp mig nu, jag måste gå.’’

Hon höjde ena handen och lyfte bort handen jag hade för henne ögon. Jag log mot henne. Hennes ögon smalnade.

Sedan vände hon dig om utan ett ord och gick med långa steg mot porten som hon sköt upp. Jag följde efter henne.

’’Kom igen nu, du sårar mina känslor!’’ ropade jag efter henne.

Hon gav mig fingret.

Jag skrockade.

Hon gick nedför trapporna. Jag hoppade över räcket och landade vigt framför henne. Hon stannade först överraskat, men gick sedan runt mig och fortsatte. Jag skakade roat på huvudet.

Jag följde efter henne.

Hon gick över skolgården, ner mot stan. Gatorna var tomma, med undantag för några ungdomar med cigaretter i händerna. Hon gick längs trottoaren. Hennes svarta stövlar knastrade mot gruset på den våta asfalten. Hon gick fort, men hon sprang inte. Jag tog in på henne. Till slut var jag alldeles bakom henne, jag sträckte ut handen, högg tag i hennes axel och vände henne om, höll henne tryckt mot husväggen bredvid trottoaren. Ena handen hade jag mot husväggen vid sidan av hennes huvud, och med den andra smekte jag hennes kind.

’’Du är elak mot mig.’’ sa jag lågt.

Hon stirrade på mig med avsmalnade ögon.

’’Vad fan vill du nu? Tänker du slå mig igen? Jag svär, om du någonsin rör mig igen slår jag ihjäl dig!’’

Jag lade huvudet på sned.

’’Verkligen? Tror du att du skulle kunna göra det?’’

Hon svarade inte.

’’Vet du, det finns två sorters människor i världen. Det är de som mördar, och de som blir mördade. Du hör helt klart till det senare.’’

Hon örfilade mig, eller som det i det här fallet måste kallas, bitch-clap.

Jag stirrade förvånat på henne.

Sedan brast jag i skratt. Jag släppte helt greppet om henne och vek mig dubbel, skrattandes.

’’Din lilla slyna.’’ Fick jag fram mellan skrattanfallen. Jag hade tårar i ögonen.

Hon stirrade på mig, sedan skyndade hon sig därifrån. Jag lutade mig mot väggen. Skrattet började lugna ner sig nu, men jag drabbades fortfarande av vågor av obegriplig munterhet.

’’Fan…’’ mumlade jag med ett leende lekandes på läpparna.

Hon var verkligen underhållande, den slynan.


2 ~

Min syster kom hem. Jag kunde höra henne i trapphuset, och sedan hur ytterdörren smällde igen. Jag hörde frasandet av hennes kläder då hon tog av sig jackan, dunsen då hon ställde skorna på skostället.

Det pirrade i magen på mig.

Jag stod i min systers rum, lutad mot väggen precis bredvid gångjärnssidan den stängda dörren Jag lutade huvudet tillbaka, blundade och log lätt, knappt mer än en ryckning i mungipan

Jag hörde hennes steg i hallen. Hon gick in i badrummet. Ljudet av rinnande vatten då hon tvättade bort sminket. Hon gick in i köket… ljudet av skafferidörren som stängdes. Sedan var det tyst ett tag, med undantag för mina egna andetag.

Hennes steg igen, på väg mot dörren. Den öppnades, och min syster kom in. Hon stängde dörren bakom sig utan att titta bakåt.

Jag log. Now or never. Jag brydde mig inte om konsekvenserna. Jag visste vad jag ville ha, och jag tänkte ta det.

Jag sköt mig ut från väggen, högg tag i min syster bakifrån och använde min egen tyngd för att välta henne. Hon gav ifrån sig ett utrop, mer av överasskning än något annat. Hon vände sig mödosamt om.

Hon låg på rygg på golvet, och jag mer eller mindre satt gränsle över henne, med knäna i golvet och händerna på var sida om hennes huvud.

Jag log.

’’Vad fan håller du på med!?’’ ropade hon ilsket.

Hon försökte knuffa bort mig, men jag var starkare än henne. Jag slog irriterat bort hennes händer.

’’Jävla idiot, vad vill du!? Gå av mig för fan!’’ skrek hon, samtidigt som hon sparkade och slog så gott hon kunde.

Jag slog henne, hårt, med handflatan över ena kinden. Smällen genljöd som en pisksnärt. Hon blev stilla. Hon stirrade på mig. Förvirring, misstro, chock samt tårar av smärta fyllde henne ögon. Hon höjde långsamt handen och strök med fingrarna över sin kind, som om hon inte riktigt förstod vad som hade hänt.

’’Vad fan…’’ kved hon.

’’Försök inte ens.’’ sa jag lugnt. ’’Jag tänker inte låta dig gå.’’

Jag log mot henne. Hon stirrade på mig.

Jag smekte med ena handen över hennes ilsket röda kind.

’’Mycket bättre…’’ mumlade jag för mig själv.

Jag örfilade henne igen. Och igen. Och igen.

Varje gång min handflata träffade henne, varje tår som rann nedför hennes kinder, varje skrik av smärta hon gav ifrån sig, de fyllde mig med njutning, en känsla som var närapå euforisk.

Sedan slutade jag. Jag rätade på mig, jag satt fortfarande med benen på var sida om hennes höfter, men jag var inte längre böjd över henne. Jag lutade huvudet bakåt, slöt ögonen och log.

Det enda som bröt tystnaden var min systers kvävda snyftningar.

’’Gillade du det?’’ frågade jag till slut.

Tystnad.

’’Vad fan tror du?’’ sa hon till slut, mellan snyftningarna.

Jag skrattade lågt.

’’Tja, själv njöt jag ypperligt av det.’’

’’Fan ta dig.’’

Jag sa ingenting, utan svängde bara ena benet över henne, så att jag satt på golvet bredvid henne.

Hon började långsamt sätta sig upp. Jag sträckte ut ena handen, grep tag i hennes svarta hår och höll omilt upp henne, ansikte mot ansikte med mig. Hon väste till av smärta, och försökte halvhjärtad ta sig loss. Jag granskade hennes ansikte.

Vi var lika, vi var ju tvillingar, båda samma svarta hår, hennes skulderbladslångt, och mitt axellångt. Samma asiatiska utseende, hon med lätt sneda, svarta ögon, och jag med rakare, lika svarta.. Samma bleka hud som motsade resten av vårt utseende.

Hennes ögon var nu röda och svullna, och hon hade torkade tårar på kinderna, som var ilsket röda efter mina slag.

Hon stirrade trotsigt på mig.

Jag log lätt. Sedan kysste jag henne. Våldsamt. Hon stretade emot och försökte komma loss, gav ifrån sig halvkvävda ljud. Hennes ögon var vitt uppspärrade.

Sedan drog jag mig tillbaka. Jag släppte henne och hon dunsade ned på golvet. Jag betraktade henne med glasartade ögon. Hon satte sig upp långsamt och ostadigt, hela tiden stirrandes på mig. Hennes ögon var… misstrogna.

Jag förstod henne. Vi hade växt upp tillsammans. Vi var syskon. Det jag just gjort var otänkbart. Förbjudet.

’’Du är sjuk.’’ viskade hon.

Jag sa inget.

’’Du är sjuk.’’ upprepade hon, långsamt skakandes på huvudet.

Vi satt tysta en stund. Det var en spänd tystnad, en tystnad som uppstod då ingen visste vad som skulle sägas.

’’Ut.’’ sa hon till slut.

Jag rörde mig inte.

’’Ut för fan!’’ skrek hon.

Det verkade inte som en vidare bra idè att låt min syster ha ett utbrott, där och då, dessutom skulle mamma snart komma hem, så jag reste mig upp, och gick mot dörren. Innan jag gick ut stannade jag upp och vände mig om. Jag mötte min systers blick.

’’Berätta inte för någon om det här. Om du gör det blir det värst för dig själv.’’ sa jag tyst. Hon bara stirrade på mig.

Jag gick ut och stängde dörren bakom mig.


1 ~ Prolog (typ)

Man kan kanske säga att det började när vi, jag och min syster, lekte tillsammans utomhus. Hon var alltid klumpig, och hon snubblade på allt, inklusive sina egna fötter. När hon hade fallit, skrapat upp handflatorna eller gjort illa armbågar och knän, skrattade jag åt henne. Barnslig skadeglädje, skulle vissa kalla det. Men kanske var det mer. Jag vet inte säkert. Kanske var jag bara en pojke som tyckte det var roligt att mobba min svagare tvillingsyster lite. Sådant är ju inte direkt ovanligt.

Eller så var det början på det som senare skulle hända.

När vi blev äldre, ungefär tolv eller tretton, tror jag, blev min syster deprimerad. Olika anledningar, killar, skolan, perfektion, tja, det mesta som brukar göra tonårstjejer deprimerade. Hon svalt sig själv. Mamma upptäckte det, och stoppade henne innan det blev nå vidare allvarligt.

Hon började skära sig själv. Handlederna, såklart. Hur hon lyckades dölja det har jag ingen aning, men hon lyckades med det i alla fall. Ett tag. Sedan kom mamma på henne med det också. Det blev en massa prat och psykologer och skit, och det gjorde inte direkt syrran bättre. Hon slogs och skrek då mamma försökte prata med henne, skrek att mamma inte förstod, och att hon inte skulle lägga näsan i blöt. Sådana saker.

Sedan en dag gick det över gränsen. De hade ett stort gräl, och det slutade med att min syster skrek åt mamma att hon hatade henne och sprang därifrån. Jag var nyfiken på vad hon kunde tänkas göra, och gick för att leta efter henne. Jag fann henne under den stora eken i parken nära våningshuset där vi bodde.

Hon halvlåg under eken med ryggen mot stammen. I hennes ena, bleka hand låg ett rakblad, täckt av blod.

Den andra handen var helt röd.

Blodet forsade ur det långa, djupa såret på min systers handled.

 

Jag ringde ambulans, såklart. Vad annars?

Min syster överlevde. Hon hade förlorat en hel del blod, men inte livshotande.

När hon väl kommit ut från sjukhuset blev det en jävla massa problem. Det blev en massa rännande hos psykologer, prat om mentala institutioner osv. osv.

Sen blev hon satt på bevakning hemma. Mamma eller pappa tog ledigt från jobbet och stannade hemma hos henne för att se till att hon inte skadade sig själv, eller försökte begå självmord igen.

Det lugnade ned sig efter ett tag. Syrran mådde bättre och började gå till skolan igen, allting återvände i stort sett till det normala.

Men…

Jag kunde inte glömma det. Kunde inte få bilden ur huvudet.

Min syster, liggandes under eken, med blodet forsande nedför hennes bleka hud.

Bara tanken på det fick mig att rysa, gjorde mig upphetsad.

Efter att han funderat igenom det hela noggrant, kom jag fram till detta:

Jag njöt av at se min syster lida. Jag njöt av att se hennes blod, hennes tårar, smärtan i hennes ansikte.

Men…

Nu när jag kommit fram till detta blev jag rastlös. Min syster var glad igen, kanske inte lycklig, men nära på. Hon dejtade en kille, hon var populär i skolan och ständigt omgiven av andra, fjantiga flickor.

Jag hatade det.

Så, vad kunde jag göra?
__________________________________________________________________________________________________

Så, jag kommer publicera den från början. Som ni ser. Ehe.


And here we go again!

Hej! Här kommer jag publicera min novell 'Jag älskar min syster. Det är därför jag vill se henne lida'. Gjorde den på KPW förut, men den blev borttagen pga våld, svordomar m.m.
Så, alla kpware! Here we go again!

RSS 2.0