3 ~
Det verkade som om min syster hållit tyst. Mamma hade såklart frågat henne vad som hänt med hennes ansikte. Hon hade svullnat upp lite och blivit rejält röd av mina slag, men hon hade ljugit, sagt att hon blivit träffad av en boll på gympan. Mamma trodde henne inte, det var en väldigt dålig lögn, men hon framhärdade inte, till min lättnad.
De följande dagarna hade jag mycket roligt åt att betrakta min syster i skolan. Hon hängde med sina vänner, förklarade bort sina svullna kinder med någon otrolig olycka. De trodde henne, mirakulöst nog, men å andra sidan skulle de ha trott henne om hon så sa att solen var rosa. De praktiskt taget dyrkade henne.
Idioter.
Hennes kille var inte fullt lika naiv. Han accepterade väldigt tveksamt hennes historia, och beklagade sedan skämtsamt att han inte skulle kunna kyssa henne tills svullnaden gått ned lite. Det fick mig att le. Min syster tyckte uppenbarligen inte att det var lika roligt.
Dagarna gick. Hon såg mig inte i ögonen mer, och försökte att undvika mig överhuvudtaget. Det var tyvärr omöjligt. Vi var ju lika gamla, och även om vi gick i olika parallellklasser hade vi ungefär hälften av alla lektioner ihop. Dessutom kunde hon inte helt undvika mig hemma, hur sent hon än stannade ute på kvällarna, hur ofta hon än sov över hos kompisar.
Ibland utnyttjade jag våra tillfällen tillsammans. Bara ett leende här, en blinkning där, en till synes meningslös lapp…
Det roade mig. Hennes flackande blick, ihop pressade läppar…
Men sedan… efter en vecka då svullnaden på hennes kinder gått ned, blev hon säkrare. Hon återvände till sitt gamla själv igen.
Jag bannade mig själv. Jag hade varit för uppfylld av resultatet av min första… attack, att jag inte hade funderat på vad jag skulle göra sedan.
Jag stod i en mörk korridor i skolan, lutad mot en vägg, övervägandes mina möjligheter.
Alla hade gått hem. Nåja, nästan alla. Jag var kvar. Och precis runt hörnet stod min syster och bytte saliv med sin pojkvän.
Ljuden de gav ifrån sig irriterade mig, och jag funderade på att avbryta dem, men bestämde emot det. Det skulle inte göra någon nytta.
Jag suckade.
Sedan fick jag en idé.
Runt hörnet verkade det som om min syster och hennes kille var klara. De mumlade kärleksfulla ord till varandra, kysste varandra en sista gång.
Det var så sliskigt romantiskt att jag inte kunde motstå att himla med ögonen. De skiljdes åt. Killen gick för att hämta sina grejer i skåpet, och min syster gick iväg genom korridoren. Bort från mig. Ljudlöst följde jag efter henne. Vi gick genom de mörka, tysta korridorerna, hon före mig, ovetandes av min närvaro, och jag tyst förföljande henne. När hon kom ut i entrén, påväg mot porten, gick jag ikapp henne. Jag lade ena handen lätt för hennes ögon och höll om henne med den andra.
’’Gissa vem.’’ viskade jag i hennes öra, imiterande hennes killes tonfall.
Hon skrattade lätt, samtidigt som hon suckade av irritation.
’’Jag sa ju att jag har bråttom hem.’’ sa hon irriterat, men med en road underton.
Jag log och nafsade på hennes öra..
’’Du har ju inte gissat än.’’ sa jag förebrående.
Hon suckade.
’’Släpp mig nu, jag måste gå.’’
Hon höjde ena handen och lyfte bort handen jag hade för henne ögon. Jag log mot henne. Hennes ögon smalnade.
Sedan vände hon dig om utan ett ord och gick med långa steg mot porten som hon sköt upp. Jag följde efter henne.
’’Kom igen nu, du sårar mina känslor!’’ ropade jag efter henne.
Hon gav mig fingret.
Jag skrockade.
Hon gick nedför trapporna. Jag hoppade över räcket och landade vigt framför henne. Hon stannade först överraskat, men gick sedan runt mig och fortsatte. Jag skakade roat på huvudet.
Jag följde efter henne.
Hon gick över skolgården, ner mot stan. Gatorna var tomma, med undantag för några ungdomar med cigaretter i händerna. Hon gick längs trottoaren. Hennes svarta stövlar knastrade mot gruset på den våta asfalten. Hon gick fort, men hon sprang inte. Jag tog in på henne. Till slut var jag alldeles bakom henne, jag sträckte ut handen, högg tag i hennes axel och vände henne om, höll henne tryckt mot husväggen bredvid trottoaren. Ena handen hade jag mot husväggen vid sidan av hennes huvud, och med den andra smekte jag hennes kind.
’’Du är elak mot mig.’’ sa jag lågt.
Hon stirrade på mig med avsmalnade ögon.
’’Vad fan vill du nu? Tänker du slå mig igen? Jag svär, om du någonsin rör mig igen slår jag ihjäl dig!’’
Jag lade huvudet på sned.
’’Verkligen? Tror du att du skulle kunna göra det?’’
Hon svarade inte.
’’Vet du, det finns två sorters människor i världen. Det är de som mördar, och de som blir mördade. Du hör helt klart till det senare.’’
Hon örfilade mig, eller som det i det här fallet måste kallas, bitch-clap.
Jag stirrade förvånat på henne.
Sedan brast jag i skratt. Jag släppte helt greppet om henne och vek mig dubbel, skrattandes.
’’Din lilla slyna.’’ Fick jag fram mellan skrattanfallen. Jag hade tårar i ögonen.
Hon stirrade på mig, sedan skyndade hon sig därifrån. Jag lutade mig mot väggen. Skrattet började lugna ner sig nu, men jag drabbades fortfarande av vågor av obegriplig munterhet.
’’Fan…’’ mumlade jag med ett leende lekandes på läpparna.
Hon var verkligen underhållande, den slynan.
