Älskade Syster

OHYESH! I'M BACK!

__________________________________________________

Tre dagar hade passerat.

Tre dagar, under vilka hon inte hade sagt ett enda ord till mig. En imponerande bedrift, med tanke på att det enda som skiljde oss åt var en enda vägg.

Vårt senaste lilla samtal hade väckt frågor, frågor som ingen av oss riktigt kunde besvara.

Jag var rastlös och frustrerad över hennes vägran att tala till mig se på mig, och ens låtsas om att jag var där. Hon hade gjort det förut, men det var inte förens nu som det verkligen berörde mig.

Det sårade mig, något som jag djupt avskydde.

Sedan, helt plötsligt, visste jag att det var dags. Våra föräldrar var ute och jag hade lämnats med ansvaret för att se till att min syster stannade hemma.

Åh, jag hade inte tänkt låta henne försvinna någonstans. Aldrig.

Jag knackade på hennes dörr, skarpt.

’‘Jag vill ha ett svar nu.’’ sa jag lågt men tydligt.

Hon var tyst, men jag kunde höra hur hon rörde sig därinne.

’‘Öppna.’’ befallde jag.

Tystnad.

Då fick jag nog.

’‘Öppna, annars sparkar jag upp den.’’ sa jag kallt.

Jag menade det. Det spelade ingen roll vad våra föräldrar sade, inte då. Jag ville ha min syster, och jag tänkte inte låta en enda fånig dörr hålla mig borta från henne, inte längre.

Det var tyst i ännu några sekunder, sedan klickade låset till. Jag gick in.

Hon satt på sängen, blek men samlad. Håret var rufsigt och blicken fäst på golvet framför sig.

Jag gick långsamt fram till henne, satte mig på huk vid hennes fötter och mötte hennes blick.

’’Nå? Har du ett svar åt mig?’’ sa jag.

Min röst hade en onaturligt ekande klang.

Hon blundade.

Jag tog hennes händer i mina.

’‘Kom igen, lilla syster. Älskar du mig, eller hatar du mig?

Hon öppnade ögonen igen och mötte min blick.

’‘Jag kan inte...’’ mumlade hon.

Mitt grep om hennes händer hårdnade, och hon ryckte till då trycket om hennes fingrar blev obehagligt hårt.

’’Du kan inte?’’ frågade jag iskallt.

Hon skakade på huvudet och försökte dra sina händer ur mitt grepp, men jag höll fast.

Jag stirrade på henne.

’’...släpp.’’ kved hon till slut.

Jag släppte inte.

’‘Älskar du mig eller hatar du mig? Svara!’’ väste jag.

’‘JAG VET INTE!’’ skrek hon. ’‘Snälla släpp!’’

Jag reste mig upp och släppte abrupt hennes händer.

’’Du vet inte.’’ upprepade jag tonlöst. ’’Du vet inte.’’

Hon skakade på huvudet, ögonen blanka av tårar, samtidigt som hon kramade sina värkande händer.

’’Du vet inte.’’ sa jag återigen.

Sedan, med ett hugg av vrede slog jag till henne, hårdare än någonsin förut.

Hon skrek till och flög åt sidan, ned på golvet.

Jag gick fram till henne, böjde mig ned, tog tag i hennes tröja och lyfte upp henne ansikte mot ansikte med mig.

’’Då ska jag fan tvinga dig att bestämma dig, din jävla hora.’’ väste jag kallt.

Hon darrade då hon stirrade mig i ögonen, som om hon såg någonting där hon inte sett, som inte funnits där tidigare. Något som skrämde henne värre än någonsin.

Jag stirrade henne i ögonen i ytterligare några sekunder, och kastade henne sedan ned på golvet igen, där hon landade hårt.

Jag tittade ned på henne med överläppen krökt i förakt.

Hon låg stilla på golvet. Några tårar hade undflytt henne, men hon gav inte ett ljud ifrån sig.

Det var som om hon inte vågade röra sig eller ge ifrån sig ett enda ljud, i rädsla för att det skulle få mig att slå henne igen.

I vanliga fall skulle det ha varit underhållande, men inte nu.

Jag tog ett steg mot henne, och hon kröp ofrivilligt ihop.

Jag satte foten på hennes axel så att hon rullade över på rygg. Sedan satte jag foten på hennes bröstkorg och tryckte ned henne.

’’Du är rädd för mig. Skräckslagen.’’ konstaterade jag. ’‘Och ändå hatar du mig inte?’’

Hon såg mig inte i ögonen, och svarade inte.

Jag tryckte ned foten hårdare mot hennes bröst, och hon flämtade till smått då det blev svårare för henne att andas.

Sedan tog jag bort foten, och satte mig över henne, precis som jag gjort den där första gången, gränsle över hennes höfter. Jag böjde mig ned, tvingade upp hennes ansikte och kysste henne våldsamt. Jag smekte hennes kropp, hals, axlar, bröst, midja... Jag drog mitt ansikte tillbaka från henne.

’’Du låter mig kyssa dig, röra vid dig.’’ mumlade jag. ’‘Men ändå älskar du mig inte?’’

Inget svar nu heller.

Jag rynkade pannan.

’‘Jag skulle kunna göra vad som helst med dig, eller hur? Du skulle inte kämpa emot. Inte på riktigt.’’

Hon stelnade till under mig, och hennes blick blev än mer skräckslagen. Jag log.

Jag smekte hennes kind.

’’Du är så vacker.’’ mumlade jag. ’‘Speciellt när du är på det här sättet. Hur kommer det sig att ingen annan sett det tidigare? Jag har alltid tyckt det, vet du. Ända sedan jag hittade dig under trädet den där gången. Du anar inte hur nära det var att jag bara stod där, trollbunden, och såg dig dö.’’

Hon kved till. Det ryckte i mina mungipor. Hon vågade inte låta, vågade inte röra sig av rädsla. Varför inte göra den där rädslan till sanning?

Jag grep tag om hennes axel och höll hårt, sedan lyfte jag upp hennes huvud och kysste jag henne igen. Jag släppte henne, och hennes huvud slog i golvet med en smäll. Hon kved till igen.

Jag rätade på mig, och såg ned på henne. Tog längtansfullt in hennes former.

Hon undvek fortfarande att se mig i ögonen, och nu var hon lätt röd om kinderna. Hennes kropp var spänd och hennes händer darrade under min blick. Hon skämdes. Kanske skämdes hon för att hon bara låg där och lät mig göra som jag ville med hennes kropp, kanske var det för den främmande, obehagliga känslan att ha sin bror titta på henne på det sättet.

Jag log för mig själv, och reste mig upp, satte mig istället på knä bredvid hennes huvud.

Jag la upp det i mitt knä och smekte hennes kind och hår.

’‘Kom igen, lilla syster. Bara svara.’’ mumlade jag mjukt.

Hon höll tyst.

’’Du är patetisk.’’ sa jag lågt, all tillgivenhet tvärt borta ur min röst, som återigen var lika kall som tidigare.

Jag betraktade henne föraktfullt.

’‘Säg det. Säg vilken patetisk, värdelös, misslyckad människa du är. Säg det!’’

Hon ryggade tillbaka, bort från mig, så gott det nu gick när hon låg på golvet.

Jag väste till, och grep tag om hennes haka.

’‘Säg det!’’

’‘Jag- Jag är... patetisk.’’ snörvlade hon.

’‘Duktig flicka.’’ spann jag, och den där tillgivna, älskande tonen var tillbaks igen.

Hon blundade, som om hon kunde undfly mig bara genom att inte se mig.

’’Se på mig, lilla syster.’’ mumlade jag.

Hon öppnade inte ögonen, utan pressade bara ihop dem hårdare.

Jag rynkade pannan.

’’Se på mig.’’ upprepade jag.

Hon vägrade.

Jag suckade.

’‘Varför gör du såhär? Om du bra gör som jag säger direkt behöver jag inte straffa dig.’’ klagade jag.

Jag grep tag om hennes enda hand, och smekte den mjukt i några sekunder. Sedan tog jag tag i pekfingret och vred det tvärt uppåt.

Det hördes ett högt knakande ljud då benet i fingret bröts, och hon gav ifrån sig ett skrik. Jag grep tag i långfingret och gjorde samma sak med det.

’‘Titta på mig.’’ sa jag med dödligt tonfall.

Tårarna rann nedför hennes kinder, då hon öppnade ögonen och mötte min blick.

Jag stirrade kort på henne, och reste mig sedan tvärt upp.

’‘Ställ dig upp.’’ sa jag kallt.

Hon reste sig mödosamt upp och ställde sig med armarna om sig själv, och huvudet framåtböjt så att håret föll ned i ansiktet och dolde hennes ögon.

Jag betraktade henne.

’‘Bra.’’ sa jag kort.

Jag gick fram till henne. I några minuter stod jag bara där framför henne, såg halvt roat, halvt föraktfullt på när hon blev ännu mer spänd av att jag inte gjorde någonting.

Sedan slog jag henne. Hon for i golvet, återigen, och det rann blod från hennes näsa. Hon höjde handen och rörde vid blodet, tittade på det och kved.

Jag gick snabbt fram till henne, ryckte upp henne på fötter och tryckte mina läppar mot hennes, njöt av smaken av hennes blod då det rann ned mot hennes mun.

Jag drog mig ur kyssen, och knuffade hårdhänt in henne i väggen bakom henne.

Hon var orörlig, huvudet fortfarande framåtböjt, men jag lade märke till att hon darrade till med jämna mellanrum.

Hon såg så... uppgiven ut. Så sårbar.

Det fick mig att slutligen tappa det helt.

Jag tryckte upp henne mot väggen med min kropp och kysste henne våldsamt. Min ena hand letade sig upp över hennes arm och axel, upp mot hennes hals, där den stannade och tryckte till.

Hon flämtade till. Hennes händer for upp och on försökte förgäves får bort min hand från hennes strupe. Jag struntade i hennes försök, och fortsatte kyssa henne.

Jag satte min andra hand bredvid den första om hennes hals.

Jag noterade vagt att hennes försök att lossa mina händer blev svagare, och sedan försvann helt.

Jag kunde känna och smaka tårarna som stilla rann nedför hennes kinder.

Slutligen avbröt jag kyssen och släppte taget om henne. Hon föll ihop och landade hårt på golvet.

Jag betraktade henne förstrött, och märkte sedan med rynkad panna hur fullständigt orörlig hon var. Jag kunde inte ens se om hon andades. Jag föll på knä bredvid henne och lade händerna om hennes ansikte. Hon öppnade inte ögonen, och hennes huvud rullade okontrollerat åt sidan.

Jag blev helt kall inombords.

Jag föll bort från henne och landade sittande på golvet, bara någon meter ifrån hennes orörliga kropp. Mina händer darrade, och jag höjde dem framför mitt ansikte. Jag vände på dem. Huden var fortfarande lätt röd där den tryckts mot hennes hals.  Jag stirrade på dem som genom en dimma.

Jag hörde vagt ljudet av lägenhetsdörren som öppnades och stängdes, och sedan våra föräldrars röster. Jag hörde min mamma ropa mitt namn, men reagerade inte. Sedan min systers. Jag hörde ljudet av steg som närmade sig dörren till min systers rum, som fortfarande stod lite på glänt. Dörren öppnades och jag hörde en chockad flämtning och ett litet skrik.

Men allt vara bara bakgrundsljud.

Sedan hördes ännu ett skrik, högre, längre och verkligare än det tidigare, och jag insåg att det var mitt eget.

__________________________________

Jag är faktiskt väldigt nöjd med det är chappiet. Vad tycker ni? (Jag kräver att alla som läser kommenterar. Så jag får veta att ni finns :>)