7 ~
Hon kom hem sent. Jag hade väntat på henne, sittandes lutad mot köksväggen. När hon kom in i hallen reste jag mig upp. Jag hörde gå genom hallen, på väg till sitt rum. Då hon passerade köksdörröppningen steg jag ut, grep tag i henne och pressade henne mot väggen. Jag granskade henne. Hennes smink var delvis utsmetat, och hennes hår var rufsigt.
Hon stirrade kallt på mig.
’’Släpp mig.’’ sa hon med ett tonfall som kunde ha fått fönstren att frosta igen.
Jag ignorerade henne. Jag hade hittat en blålila märke på hennes axel, och ännu ett på hennes hals. Jag väste mellan tänderna.
’’Jag sa släpp mig.’’ upprepade hon.
Jag ignorerade henne igen. Hur vågade han? Jag hade markerat henne som min, och han hade inte brytt sig, kanske inte ens märkt det.
’’Släpp mig för fan, annars-’’
’’Annars vad?’’ avbröt jag henne kallt.
Hon öppnade munnen för att svara, men avbröt sig sedan och sa istället;
’’Jag vet inte vad du försöker på ut av det här, men jag kan garantera att det inte kommer hända. Om du inte släpper mig-’’
’’När kommer du förstå att dina hot inte skrämmer mig det minsta?’’ avbröt jag.
Jag strök över hennes hals, ryckte bort plåstret och smetade ut sminket över märket med en snabb rörelse.
’’Du är min. Jag tänker inte låta någon annan få dig.’’
Hon blängde på mig.
’’Fan heller. Jag är inte din, och jag kommer aldrig att bli det. Du är helt jävla galen, vet du om det? Du borde fan bli inspärrad.’’
Jag kysste henne. Hon stretade emot, men när hon inte kunde rubba mig bet hon mig i läppen istället. Jag väste och drog mig tillbaka. Jag höjde handen och drog med ett finger över läppen, rynkade irriterat på pannan då jag fick blod på fingret.
Hon blängde trotsigt på mig.
Jag örfilade henne.
Jag kunde se tårarna i hennes ögon, men hon vägrade envist att gråta.
Det fyllde mig med ett kallt raseri.
’’Din lilla slyna!’’ väste jag, och greppet om henne hårdnade.
’’Psykopat!’’ fräste hon.
Jag kysste henne igen, våldsamt. På munnen, pannan, kinderna. Hon stretade emot, svor åt mig. Hon försökte slå mig, och jag grep tag om hennes handled, så hårt att mina knogar vitnade. Hon flämtade till av smärta.
’’Fan… släpp mig! Släpp! Mig!’’
Hon försökte sparka mig, men jag stod för nära för att det skulle ha någon effekt. Min andra hand, den som inte höll i hennes handled, tryckte jag mot hennes hals. Hon flämtade till. Med sin fria hand försökte hon slita bort handen jag hade runt hennes hals, men utan att lyckas. Hon gav ifrån sig ett gurglande ljud. Jag släppte greppet om hennes handled och smekte henne. Först hennes kind, sedan bröst och mage.
’’Förstår du inte.’’ viskade jag i hennes öra. ’’Jag älskar dig. Det är därför jag inte kan stå ut med att se dig lycklig.’’
Jag släppte henne. Hon föll ihop, hostandes, flämtandes efter luft. Tårarna rann nedför hennes kinder och smetade ut hennes smink ännu mer. Jag stod över henne och granskade henne, likgiltig för hennes raspiga andetag och hennes tårar.
’’Jag tänker inte låta någon annan få dig.’’ sa jag kallt.
Hon svarade inte, utan snyftade bara.
Sedan log jag plötsligt glatt mot henne.
’’Trösta dig med det, att även om alla andra överger dig kommer jag alltid att finnas där.’’
Jag lämnade henne där, gråtandes på hallgolvet.
