2 ~

Min syster kom hem. Jag kunde höra henne i trapphuset, och sedan hur ytterdörren smällde igen. Jag hörde frasandet av hennes kläder då hon tog av sig jackan, dunsen då hon ställde skorna på skostället.

Det pirrade i magen på mig.

Jag stod i min systers rum, lutad mot väggen precis bredvid gångjärnssidan den stängda dörren Jag lutade huvudet tillbaka, blundade och log lätt, knappt mer än en ryckning i mungipan

Jag hörde hennes steg i hallen. Hon gick in i badrummet. Ljudet av rinnande vatten då hon tvättade bort sminket. Hon gick in i köket… ljudet av skafferidörren som stängdes. Sedan var det tyst ett tag, med undantag för mina egna andetag.

Hennes steg igen, på väg mot dörren. Den öppnades, och min syster kom in. Hon stängde dörren bakom sig utan att titta bakåt.

Jag log. Now or never. Jag brydde mig inte om konsekvenserna. Jag visste vad jag ville ha, och jag tänkte ta det.

Jag sköt mig ut från väggen, högg tag i min syster bakifrån och använde min egen tyngd för att välta henne. Hon gav ifrån sig ett utrop, mer av överasskning än något annat. Hon vände sig mödosamt om.

Hon låg på rygg på golvet, och jag mer eller mindre satt gränsle över henne, med knäna i golvet och händerna på var sida om hennes huvud.

Jag log.

’’Vad fan håller du på med!?’’ ropade hon ilsket.

Hon försökte knuffa bort mig, men jag var starkare än henne. Jag slog irriterat bort hennes händer.

’’Jävla idiot, vad vill du!? Gå av mig för fan!’’ skrek hon, samtidigt som hon sparkade och slog så gott hon kunde.

Jag slog henne, hårt, med handflatan över ena kinden. Smällen genljöd som en pisksnärt. Hon blev stilla. Hon stirrade på mig. Förvirring, misstro, chock samt tårar av smärta fyllde henne ögon. Hon höjde långsamt handen och strök med fingrarna över sin kind, som om hon inte riktigt förstod vad som hade hänt.

’’Vad fan…’’ kved hon.

’’Försök inte ens.’’ sa jag lugnt. ’’Jag tänker inte låta dig gå.’’

Jag log mot henne. Hon stirrade på mig.

Jag smekte med ena handen över hennes ilsket röda kind.

’’Mycket bättre…’’ mumlade jag för mig själv.

Jag örfilade henne igen. Och igen. Och igen.

Varje gång min handflata träffade henne, varje tår som rann nedför hennes kinder, varje skrik av smärta hon gav ifrån sig, de fyllde mig med njutning, en känsla som var närapå euforisk.

Sedan slutade jag. Jag rätade på mig, jag satt fortfarande med benen på var sida om hennes höfter, men jag var inte längre böjd över henne. Jag lutade huvudet bakåt, slöt ögonen och log.

Det enda som bröt tystnaden var min systers kvävda snyftningar.

’’Gillade du det?’’ frågade jag till slut.

Tystnad.

’’Vad fan tror du?’’ sa hon till slut, mellan snyftningarna.

Jag skrattade lågt.

’’Tja, själv njöt jag ypperligt av det.’’

’’Fan ta dig.’’

Jag sa ingenting, utan svängde bara ena benet över henne, så att jag satt på golvet bredvid henne.

Hon började långsamt sätta sig upp. Jag sträckte ut ena handen, grep tag i hennes svarta hår och höll omilt upp henne, ansikte mot ansikte med mig. Hon väste till av smärta, och försökte halvhjärtad ta sig loss. Jag granskade hennes ansikte.

Vi var lika, vi var ju tvillingar, båda samma svarta hår, hennes skulderbladslångt, och mitt axellångt. Samma asiatiska utseende, hon med lätt sneda, svarta ögon, och jag med rakare, lika svarta.. Samma bleka hud som motsade resten av vårt utseende.

Hennes ögon var nu röda och svullna, och hon hade torkade tårar på kinderna, som var ilsket röda efter mina slag.

Hon stirrade trotsigt på mig.

Jag log lätt. Sedan kysste jag henne. Våldsamt. Hon stretade emot och försökte komma loss, gav ifrån sig halvkvävda ljud. Hennes ögon var vitt uppspärrade.

Sedan drog jag mig tillbaka. Jag släppte henne och hon dunsade ned på golvet. Jag betraktade henne med glasartade ögon. Hon satte sig upp långsamt och ostadigt, hela tiden stirrandes på mig. Hennes ögon var… misstrogna.

Jag förstod henne. Vi hade växt upp tillsammans. Vi var syskon. Det jag just gjort var otänkbart. Förbjudet.

’’Du är sjuk.’’ viskade hon.

Jag sa inget.

’’Du är sjuk.’’ upprepade hon, långsamt skakandes på huvudet.

Vi satt tysta en stund. Det var en spänd tystnad, en tystnad som uppstod då ingen visste vad som skulle sägas.

’’Ut.’’ sa hon till slut.

Jag rörde mig inte.

’’Ut för fan!’’ skrek hon.

Det verkade inte som en vidare bra idè att låt min syster ha ett utbrott, där och då, dessutom skulle mamma snart komma hem, så jag reste mig upp, och gick mot dörren. Innan jag gick ut stannade jag upp och vände mig om. Jag mötte min systers blick.

’’Berätta inte för någon om det här. Om du gör det blir det värst för dig själv.’’ sa jag tyst. Hon bara stirrade på mig.

Jag gick ut och stängde dörren bakom mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0