Älskade Syster

Dagarna som följde blev huvudsakligen händelselösa.

Våra föräldrar hade mer eller mindre ett korsförhör med oss när vi kom hem, men jag förklarade enkelt att jag hade hört min syster gå ut, blivit oroligt och följt efter, och hittat henne omringad av en grupp äldre killar.

De accepterade det, men min syster fick utegångsförbud.

Tja, inte mig emot.

Hon höll sig inlåst i sitt rum större delen av tiden, kom bara ut då mamma och pappa var hemma, och då endast för att äta eller gå till badrummet.

Det frustrerade mig.

Jag skulle kunna bryta mig in i hennes rum om jag ville, hennes låsa var inte vidare starkt, men det skulle ställas frågor.

Till slut stod jag inte ut längre.

Jag såg till komma från bordet tidigare än någon annan vid lunchen. Jag gick ut i hallen och stängde högt dörren till mitt rum, för att låta dem tro jag gått in där. Jag lutade mig mot väggen bredvid köksdörren.

Min syster blev klar efter mig. Då hon gick ut från köket grep jag tag i henne, lade en hand hårt över hennes mun och drog henne åt sidan, in i hallen.

Jag höll henne framför mig, med ryggen mot mig. Hennes ögon var vitt uppspärrade, hon såg ut som om hon ville skrika högt.

Jag hyschade på henne.

’’Tyst, lilla syster. De skulle utan tvivel höra om du förde oväsen här.’’ spann jag i hennes öra.

Hon bet tillbaks skriket, och hennes ögon var på väg att fyllas med tårar.

Jag log. Hon var utan tvivel svagare psykiskt nu än hon varit tidigare. Så mycket lättare att knäcka.

Jag nafsade henne i örat, kysste henne lätt på kinden.

’’Jag har saknat dig.’’ viskade jag, ’’Du får inte undvika mig på det där viset, lilla syster.’’

Jag grep tag i hennes hand och borrade in naglarna i handryggen.

Hon kved till av smärta, och en ensam tår började rulla nedför hennes kind.

Jag log ömt mot henne.

’’Jag borde straffa dig,’’ fortsatte jag, ’’men för tillfället får jag tydligen nöja mig med det här.’’

Jag rev hårt över hennes handrygg, åsamkandes långa rivsår. På några ställen gick det hål på skinnet, och röda bloddroppar trängde ut. Hon flämtade till av smärta, men ljudet dämpades av handen jag hade för hennes mun.

Jag lyfte hennes hand till mitt ansikte och slickade den. Hennes blod var varmt och salt. Jag log njutningsfullt och kysste hennes handrygg.

Tårarna rann nedför hennes kinder nu, hennes ögon var stängda och hennes ögonbryn ömkligt rynkade, av smärta, rädsla och hopplöshet.

Jag flyttade handen från hennes mun och strök henne över ögonlocken med ett finger.

’’Öppna ögonen. Se på mig, lilla syster. Vad ser du?’’

Hon öppnade ögonen och tittade på mig, hennes svarta som svarta hål fyllda av smärta och rädsla.

Hon snyftade tyst.

’’Släpp mig…’’ viskade hon, ’’Snälla. Låt mig gå.’’

Jag rynkade pannan.

’’Vad ser du? När du ser på mig?’’

Hon tittade in i mina ögon, sedan vände hon bort ansiktet och blundade, snyftade igen.

Jag bet ihop.

’’Jag förstår.’’ sa  jag lågt, rösten fylld av bitterhet.

Jag släppte henne. Hon snubblade till.

’’Nå, lilla syster. Hatar du mig, eller älskar du mig? Du vet det inte själv, eller hur.’’

Hon tittade bävande upp på mig.

Jag log kallt mot henne.

’’Nå, spring iväg då. Nästa gång förväntar jag mig att du har sorterat ut dina egna känslor.’’

Hon stirrade på mig i några sekunder, sedan vände hon sig om och gick snabbt, om än aningen vingligt, mot sitt eget rum.

Jag vände mig bort, hörde hur hon stängde och låste.

Jag suckade irriterat.

Fan. Fan, fan, fan!

Jag behövde verkligen slå sönder något just då.
__________________________________________________________________________________________________
Inte mitt bästa, direkt. Men vad tycker ni? Tack alla som kommenteat hitills^^ //Loella