8 ~

Nästa dag var… intressant. Min syster hade låst in sig på sitt rum och vägrade komma ut. När mamma knackade på och försökte prata med henne genom dörren ropade syrran bara åt henne att gå därifrån, att hon mådde dåligt och inte tänkte gå till skolan.

Det var riktigt underhållande.

Mamma var orolig för henne, pappa med.

’’Hoppas bara att hon inte får återfall…’’ sa mamma oroligt då hon flängde hit och dit i köket.

Det var skrattretande, hur de pratade om min systers depression som om den vore en sjukdom.

’’Mm…’’ Höll pappa med.

Han läste tidningen, men hans ögon rörde sig inte.

’’Har du märkt något? Har det hänt något i skolan eller nåt sånt…?’’ frågade mamma mig.

Jag låtsades tänka efter, och skakade sedan på huvudet.

’’Inte vad jag vet.’’

Mamma mumlade något ohörbart och försvann ut ur köket för att försöka prata med min syster igen.

Dagen blev händelselös. Syrrans gäng var som vilsna hundar utan henne. De var tysta, dystra. Det var tydligt att det var hon som höll ihop dem, utan henne splittrades de.

När jag kom hem var det tyst. Våra föräldrar var på jobbet, och syrran var fortfarande inlåst på sitt rum. Jag gick fram till hennes dörr och knackade lätt på den.

’’Du kan inte gömma dig därinne särskilt länge till.’’

Det enda som hördes var ett lätt skrapande.

Jag skakade på huvudet och log åt min systers dumhet.

’’Hur är det med halsen?’’

’’Dra.’’ Hördes min systers svaga, raspiga röst från andra sidan.

Jag log igen och gick därifrån.

 

Kvällen kom. Mamma började bli allvarligt orolig, och höll hela tiden på och knackade på syrrans dörr, utan att få något med svar än det jag fått. Pappa verkade lugn, men det var lätt att se igenom hans mask. Han var lika orolig som morsan.

Till slut gav hon upp, och de båda gick och la sig. Det var mörkt, tyst i lägenheten.

Jag satt lutad mot väggen bredvid min systers dörr. Hon skulle komma ut, och då ville jag inte missa henne.

Mycket riktigt. Hennes dörr öppnades långsamt, tyst, och hon tassade ut därifrån.

’’Du dröjde.’’ sa jag förebrående.

Hon hoppade till och slog händerna för munnen. Hon stirrade på mig med skräckslagen min. Jag höjde på ögonbrynen och log lätt åt henne.

’’Oroa dig inte. Jag tänker inte göra något. De skulle höra det.’’ Jag nickade lätt mot våra föräldrars sovrum.

Hon sänkte långsamt händerna. För första gången lade jag märke till den breda, röda linjen på hennes hals. Jag log snett.

’’Fint märke.’’ sa jag muntert.

Hon skakade långsamt på huvudet.

’’Varför gör du det här?’’ frågade hon.

Hennes röst var svag och raspig, knappt mer än en viskning.

Jag lade huvudet på sned.

’’För att jag njuter av det.’’

’’Du njuter av det.’’ upprepade hon, ’’Njuter. Av att skada mig.’’

Jag nickade.

’’Det är underligt, inte sant?’’ sa jag med ett leende.

’’Din sadistiska jävel.’’

’’Sant.’’

Hon blev tyst. Jag iakttog henne.

’’Jag skulle bara kunna avslöja det.’’ sa hon lågt, ’’Jag skulle bara kunna berätta för någon.’’

Jag nickade.

’’Men det kommer du inte att göra.’’

’’Varför skulle jag inte?’’ sa hon med fientligt tonfall.

Jag himlade med ögonen.

’’Därför att,’’ började jag, ’’Därför att du har skuldkänslor.’’

Hon blinkade.

Det var något av ett hugg i ryggen, det erkänner jag.

’’Skuldkänslor för vad?’’ sa hon vagt.

’’Det vet du. Du känner dig skyldig för det du gjorde då. För att du skar dig. För at du försökte ta livet av dig. Du vill inte oroa dem mer, inte göra dem ledsna. Därför kommer du inte berätta.’’

En ensam tår rullade nedför hennes kind, och hon bet sig i läppen.

Jag log sorgset mot henne.

’’Jag har känt dig hela mitt liv. Jag vet hur du tänker.’’

Hon skakade på huvudet.

’’Jag har känt dig hela mitt liv, men jag börjar tro att jag inte känner dig överhuvudtaget.’’

Jag lutade huvudet mot väggen.

’’Du kanske har rätt.’’

Hon nickade långsamt och gick långsamt mot sin dörr igen. Innan hon stängde den vände hon sig mot mig.

’’Om jag stod på en klippa, på väg att falla, skulle du fånga mig då?’’ frågade hon.

Jag log sorgset.

’’Jag skulle knuffa dig över kanten.’’

Hon slöt ögonen med tårarna rinnande nedför kinderna, nickade, och stängde dörren om sig.
__________________________________________________________________________________________________

Så! Efter det här kommer det nyare stycken! Vänta lite bara...


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jättebra! Mer?

2011-02-06 @ 15:25:48
Postat av: Ice<3

Älskar den fortfarande!

2011-02-06 @ 16:56:21
Postat av: puzziz!!

Så hiimla bra!!

2011-02-06 @ 18:00:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0