Älskade Syster

Man kan kanske säga att det började när vi, jag och min syster, lekte tillsammans utomhus. Hon var alltid klumpig, och hon snubblade på allt, inklusive sina egna fötter. När hon hade fallit, skrapat upp handflatorna eller gjort illa armbågar och knän, skrattade jag åt henne. Barnslig skadeglädje, skulle vissa kalla det. Men kanske var det mer. Jag vet inte säkert. Kanske var jag bara en pojke som tyckte det var roligt att mobba min svagare tvillingsyster lite. Sådant är ju inte direkt ovanligt.

Eller så var det början på det som senare skulle hända.

När vi blev äldre, ungefär tolv eller tretton, tror jag, blev min syster deprimerad. Olika anledningar, killar, skolan, perfektion, tja, det mesta som brukar göra tonårstjejer deprimerade. Hon svalt sig själv. Mamma upptäckte det, och stoppade henne innan det blev nå vidare allvarligt.

Hon började skära sig själv. Handlederna, såklart. Hur hon lyckades dölja det har jag ingen aning, men hon lyckades med det i alla fall. Ett tag. Sedan kom mamma på henne med det också. Det blev en massa prat och psykologer och skit, och det gjorde inte direkt syrran bättre. Hon slogs och skrek då mamma försökte prata med henne, skrek att mamma inte förstod, och att hon inte skulle lägga näsan i blöt. Sådana saker.

Sedan en dag gick det över gränsen. De hade ett stort gräl, och det slutade med att min syster skrek åt mamma att hon hatade henne och sprang därifrån. Jag var nyfiken på vad hon kunde tänkas göra, och gick för att leta efter henne. Jag fann henne under den stora eken i parken nära våningshuset där vi bodde.

Hon halvlåg under eken med ryggen mot stammen. I hennes ena, bleka hand låg ett rakblad, täckt av blod.

Den andra handen var helt röd.

Blodet forsade ur det långa, djupa såret på min systers handled.

Jag ringde ambulans, såklart. Vad annars?

Min syster överlevde. Hon hade förlorat en hel del blod, men inte livshotande.

När hon väl kommit ut från sjukhuset blev det en jävla massa problem. Det blev en massa rännande hos psykologer, prat om mentala institutioner osv. osv.

Sen blev hon satt på bevakning hemma. Mamma eller pappa tog ledigt från jobbet och stannade hemma hos henne för att se till att hon inte skadade sig själv, eller försökte begå självmord igen.

Det lugnade ned sig efter ett tag. Syrran mådde bättre och började gå till skolan igen, allting återvände i stort sett till det normala.

Men…

Jag kunde inte glömma det. Kunde inte få bilden ur huvudet.

Min syster, liggandes under eken, med blodet forsande nedför hennes bleka hud.

Bara tanken på det fick mig att rysa, gjorde mig upphetsad.

Efter att han funderat igenom det hela noggrant, kom jag fram till detta:

Jag njöt av at se min syster lida. Jag njöt av att se hennes blod, hennes tårar, smärtan i hennes ansikte.

Men…

Nu när jag kommit fram till detta blev jag rastlös. Min syster var glad igen, kanske inte lycklig, men nära på. Hon dejtade en kille, hon var populär i skolan och ständigt omgiven av andra, fjantiga flickor.

Jag hatade det.

Så, vad kunde jag göra?
__________________________________________________________________________________________________

Så, jag kommer publicera den från början. Som ni ser. Ehe.