Älskade Syster

Nästa dag var det kaos. Eller, jag kunde åtminstone föreställa mig att det var kaos. Min syster hade försvunnit, och våra föräldrar sprang runt som galningar, ringandes till olika medlemmar av Horden i ett hopplöst försök att ta reda på vart hon var.

Jag visste det redan.

Och hur visste jag det?

Jo, därför att jag hade följt efter henne, såklart.

Hon kanske trodde att hon var bra på att smyga, men som jag sa tidigare, hon hade alltid vart alltid rätt klumpig.

Klockan kan inte ha varit mer än fem på morgonen då hon halvt om halvt snubblade ut på gatan, osminkad, med hår som ett fågelbo och ögon som ett jagat djur.

Klart att jag blev nyfiken.

Jag följde henne genom ett virrvarr av gator och gränder, och mer än en gång undrade jag om hon själv hade en aning om vart hon var på väg.

Flera gånger var jag nära och tappa bort henne, och sedan gick jag fel väg och var tvungen att gå tillbaka. Då hörde jag röster. De pratade lågt, jag kunde inte höra vad de sa för något.

Jag följde rösterna.

Det var två stycken, min syster och hennes kille. De stod i en gränd, alldeles runt hörnet. Jag stannade, lyssnade.

’’Vad fan har hänt?’’ frågade han henne, med ett tonfall som var tydligt ’no bullshit’.

Hon snyftade högljutt, begravde ansiktet i hans axel och sa något, men det gick inte att hör vad.

’’Snälla, berätta.’’ sa han, den här gången lägre, mer bekymrat.

Det blev en paus, tystnaden endast bruten av min systers snyftningar.

’’Vem fan har gjort det där?’’ morrade hennes kille plötsligt.

Vad hade hon visat? Avtrycket av mina händer runt hennes hals, märkena jag gett henne?

Hon snyftade högljutt.

’’Vem fan har gjort det!? Jag tänker fan ha ihjäl honom!’’ ropade han argt.

’’Jag kan inte!’’ ropade min syster. Hennes röst var sprucken och gäll, och snyftningarna gjorde det nästan omöjligt att höra vad hon sa, ’’Jag kan inte! Han… han…’’

Hon avbröt sig och backade undan från honom, föll ihop mot stenväggen bakom sig.

Det blev tyst igen, så hördes skrapandet av skor. Han gick fram till henne, kysste henne mjukt.

’’Snälla. Det ordnar sig. Bara säg vem som gjorde det. Allt kommer bli okej…’’

Så fortsatte han, lugnade ned henne som om hon vore ett skrämt djur, vilket hon ioförsig också var.  Ett skrämt djur, rädd för jägaren.

Hennes snyftningar avtog gradvis, tills de bara var låga hickningar och snörvlanden.

’’Såja. Vem var det?’’

Hon snörvlade, drog ett djup, darrande andetag.

’’Det var-’’

’’Det var jag.’’

Jag steg ut i gränden, överblickade scenen framför mig. De stod mittemot varandra, han med armarna om henne. Hennes ögon var röda, och det var tydligt hur mycket hon hade gråtit.

De stirrade på mig, båda två. Hon med skräck, han med ilska.

’’Och vem fan är du?’’ frågade han argt.

Jag ignorerade honom, och höll blicken fäst på min syster.

’’Jag trodde du var smartare än så.’’ sa jag lågt.

Hon drog sig undan. Jag gick mot dem, långsamt.

’’Du borde inte ha berättat för honom, ’’ fortsatte jag, med en lätt, nästan hånfull nickning i riktning mot hennes kille, ’’Det vet du va? Slyna.’’

’’Fan! Vad tror du att du håller på med va?!’’ sa hennes kille rasande,

Han tog ett steg mot mig, men min syster tog tag i hans ärm, höll fast honom.

’’Nej… nej…’’ kved hon.

Om hon sa det till mig eller honom vet jag inte, men det var oviktigt.

’’Vad gör du? Fan, varför skyddar du honom?!’’

Hans tonfall var ursinnigt, förvirrat.

Jag tog ännu ett steg mot dem.

’’Kom.’’

Jag sträckte ut handen mot min syster, log mot henne, samma leende som jag gett henne när vi var barn, en påminnelse om den lyckliga tiden innan allt gick åt helvete för henne.

Hon stirrade på min hand, hennes ansikte slets mellan längtan, skräck, ilska och förvirring. Som i trans, jag tvivlar på att hon egentligen visste vad hon gjorde, snubblade hon mot mig, sträckte ut sin egen hand mot min. Jag log mot henne. Sedan örfilade jag henne. Hårt. Mitt slag genljöd som en pisksnärt, och hon kastades till marken av kraften i slaget. Hon slog i den hårda asfalten med en högljudd, skrapande duns. Hon kröp ihop, ynkligt snyftande av chock och smärta.

Jag tittade kallt ned på henne.

’’Vad fan!’’ ropade hennes kille.

Han kastade sig mot mig, tydligt inställd på att slå ner mig.

Han kom aldrig fram. Hon grep tag i hans byxben, och tittade snyftandes upp på honom.

’’Nej… snälla…’’ snörvlade hon.

’’Varför?! Varför skyddar du honom!? Fan, jag fattar inte!’’

Jag var själv inte riktigt säker på varför hon gjorde det. Någon sorts barnslig naivitet, förmodligen. Hon ville inte skada mig, trots det jag gjort mot henne. Vi var tvillingar, hon såg mig som sin andra hälft. Jag såg henne mer som ett husdjur, bara oändligt mer underhållande.

Jag log mot henne.

’’Du ser, det blir mycket bättre om du bara ger upp.’’

Det fanns ingen som helst substans i det jag sa, men hon var så uppriven att hon skulle ha accepterat vad som helst jag sa utan att tänka igenom det.

Jag tog ett steg mot henne, men hennes kille ställde sig i vägen.

’’Rör henne inte.’’ morrade han.

Jag stirrade kallt på honom.

’’Flytta på dig. Du har inget med det här att göra. Bara gå härifrån och låtsas att det aldrig hänt.’’

Han knöt nävarna.

’’Så fan heller. Det här har visst med mig att göra! Jag tänker inte låta någon okänd person misshandla henne så här!’’ morrade han.

Jag höjde på ögonbrynen.

’’Okänd person. Ha! Jag känner henne bättre än du någonsin skulle kunna. Jag känner henne bättre än någon någonsin skulle kunna. Jag känner henne bättre än hon känner sig själv. Särskilt,’’ Jag kastade en lätt hånfull blick på min syster, ’’i det där sorgliga tillståndet.’’

Han såg rent ut mordisk ut.

’’Vem fan tror du att du är?’’

Jag log.

’’Har du inte gissat det än? Synd. Den där slynan som gömmer sig bakom dig,’’ jag stirrade honom kallt i ögonen, ’’är min syster.’’
__________________________________________________________________________________________________

Hallelujah! Nu händer det något. Kommentera gärna, kritik, förslag, eller bara 'mer', vad som helst är verkligen uppmuntrande^^