Älskade Syster

Han stirrade på mig, mållös. Bakom honom började min systers snyftningar avta.

’’Din… Syster.’’ sa han, som om han inte riktigt kunde förstå det jag just sagt.

Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Just det. Min syster. Min tvillingsyster, faktiskt. Så om du nu vore så snäll att flytta dig ur vägen…’’

Han stirrade på mig, den här gången med en blandning av avsmak och ilska.

’’Fan. Fan, alltså. Du är ju fan inte riktigt klok.’’

Han skakade misstroget på huvudet.

Jag suckade irriterat.

’’Visst, visst. Säg vad du vill, jag bryr mig inte, bara flytta på dig.’’

Jag gjorde ett försök att gå runt honom, men han ställde sig i vägen igen. Jag suckade igen.

’’Vad försöker du egentligen få ut av det här?’’ frågade jag irriterat, blängandes på honom.

Han skakade sammanbitet på huvudet.

’’Jag tänker inte låta dig röra henne.’’

Jag skrattade nästan.

’’Och du tror att du kan hindra mig?’’ sa jag med ett leende ryckande i mungiporna, ’’Du tror på allvar att du kan hålla mig borta från min egen syster?’’

Han blängde på mig.

’’Jag tänker inte låta dig röra henne.’’ upprepade han.

Jag suckade och blundade, sedan öppnade jag ögonen och stirrade upp (han var längre en mig, irriterande nog) på hans sammanbitna, envisa ansikte.

Sedan, utan förvarning, knäade jag honom i skrevet.

…Inte vidare hedervärt, det erkänner jag, men mycket effektivt.

Han föll ihop på marken, högljutt svärandes.

’’Det där,’’ sa jag och stirrade ned på honom, ’’var förvånansvärt enkelt.’’

Sedan sparkade jag honom helt enkelt i tinningen. Hans ögon rullade bakåt och han slutade röra sig.

Min syster kved till, och försökte hasa sig bakåt, bort från mig, men stoppades av väggen bakom henne.

Jag kastade en blick på henne.

’’Res dig upp.’’

Hon rörde sig inte, utan gav bara ifrån sig ännu ett kvidande.

Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Patetiskt.’’ mumlade jag, gick fram till henne, tog tag i hennes handled och ryckte henne upp på fötter.

Hon snubblade till, kom ansikte mot ansikte med mig. Jag log mot henne, och kysste henne sedan.

’’Spring inte från mig igen, lilla syster. Det gör mig orolig.’’

Jag strök en hårlock ur hennes ansikte. Hon mötte min blick, svarta ögon fyllda med rädsla.

Sedan gjorde hon något som fick mig att undra om hon led av allvarliga humörsvängningar.

Hon började skrika, högt och gällt. Hon slog mot mig, sparkade. Jag backade chockat undan, och hon utnyttjade det till att knuffa sig förbi mig och fly genom gränden.

Jag svor och sprang efter henne.

Hon var snabb, det måste jag ge henne. Men jag var kille, dessutom var jag längre än henne. Hon hann bara ungefär hundra meter. Det gick långsammare eftersom hon var tvungen att sicksacka genom gränderna, och dessutom flera gången slirade och höll på att ramla i gruset på asfalten.

Jag grep tag i henne bakifrån, lade en hand över henne mun för att tysta hennes skrik, och höll henne fast. Hon stretade emot, försökte komma loss.

’’Spring inte från mig, sa jag.’’ andades jag i henne öra.

Hon blev stilla, skulle förmodligen ha fallit ihop om jag inte höll i henne, och snyftade tyst. Hon gav upp.

Jag log.

’’Kom hem. De blir oroliga för dig. Såra dem inte mer än du redan har gjort.’’

Jag spelade på hennes skuldkänslor. Det var förvånansvärt enkelt att manipulera henne.

Hon rörde sig inte.

’’Seså. Kom.’’

Jag grep hennes hand och hon följde efter mig som en hund i koppel.

’’Bra, lilla syster.’’ Jag log mot henne, ’’Kom, tillbaks hem igen. Tillbaka...’’

Tårarna rann nedför henne kinder.

’’Tillbaks hem…’’ mumlade hon.

Jag log. Det var lätt att se igenom hennes ord. Med ’hem’ menade hon tillbaka, tillbaka till våran barndom. Tillbaka till den ’lyckliga’ tiden.